Hjälplös...
Fattar inte hur man ska orka vara stark åt alla, när man har kaos i sitt eget liv... Men på något underligt sätt, så är det mycket lättare att stötta andra i deras "elände", än att erkänna hur otroligt stora ens egna problem är... Det ger en distans till sina egna problem på nåt konstigt sätt...
När de allra närmaste har problem med t ex sprit, droger, ekonomi, kärlek, sorg, ja, listan kan göras hur lång som helst... Det blir som ett ekorrhjul som inte kan stoppas.
Hur kan man hjälpa nån som är djupt beroende av olika droger?
Hur kan man hjälpa nån som förlorat sitt barn?
Hur kan man hjälpa nån som inte kan få ordning på ekonomin?
Hur kan man hjälpa nån som är helt förkrossad av hjärtesorg?
Hur kan man hjälpa nån som förlorat sitt livs kärlek?
Hur kan man hjälpa nån som förlorat tron på mänskligheten?
Hur kan man hjälpa nån som förlorat allt hopp?
Hur kan man hjälpa nån överhuvudtaget?
Enda svaret jag kan komma på är att finnas där för varandra... Klyscha, jag vet, men är det inte så då?
En för alla och alla för en.
Ensam är stark är verkligen sant, men inte i längden. Vi behöver varandra.
En underbar vän till mig, sa för många år sedan, att "Du själv, är den enda orsaken till att du är där du är idag."
Jag höll inte med henne. Jag tyckte själv att det var pga alla omständigheter, som jag var i den dåliga positionen jag var just då... Nu på senare år har jag ju insett att hon faktiskt hade delvis rätt...
De enda saker som man själv inte väljer i sitt liv är när någon dör...
Men man väljer ju själv hur man går vidare och hanterar sorgen osv...
Numer är det jobbigare att jag inte längre kan bestämma över mina barn och att jag inte bara kan
"blåsa på såret", så är allt bra. 14, 15 och 23år är de nu mina barn. De gör nu egna val... Jag kan ju inte styra längre. Det är bara att hoppas på att de fått med sig all: moral, medkänsla, självtillit, självkänsla, medkänsla och allt annat sådant, som jag försökt att lära dem i alla år...
Älskar alla mina barn och även mitt "bonusbarn" på 19 år. Och önskar dem allt gott. Och jag kommer att finnas här för dem alla. Även när jag har egna problem... De är viktigast i världen och det hoppas jag att de vet.
Älskar er!!
Fia på vift. (Harrys kommentar)
Ja. Gårdagen var helt otrolig! Vi råkade ut för precis allt man kan tänka sig.
Marina och jag hade tänkt att vi skulle ta en snabb sväng till Tyskland och ladda upp "lite" alkohol inför sommaren...
Vi råkade lasta med lite för mycket öl, men resten var enligt rekomendationerna...
Det blev tungt på hyrbilen...
På hemvägen till Sverige följde vi GPSen och hamnade helt fel. Vi hamnade på Öresundsbron istället för på färjan mellan Helsingör/Helsingborg, som vi redan betalat på vägen ner. Oj, då fick vi betala 40 Euro extra för bron. Hm... Okej, Misstag, men då var vi i Sverige iaf.
Då kom det en gubbe från tullen, som tyckte vi hade lite tungt...
Vi fick visa körkorten och han gick iväg och skulle prata med sin chef. Där stod vi, lite nervösa och väntade i drygt en halvtimme, innan han kom tillbaka och sa att vi hade Ok med vin och sprit, men på tok för mycket öl. Och att vi hade övervikt på bilen. Han sa att han inte ville se det(eller oss) igen, och vi tackade för oss och drog vidare...
Puh, skönt at det gick bra sa vi och kom på att vi måste tanka innan vi drog vidare hemmåt.
Vi knappade in närmase JET på GPSen och följde den mot Lund.
Mitt i en rondell i Lund small det till i bilen och vi fick tvärstopp. Vi kom varken framåt, eller bakåt... Putta fanns det ju inte en tanke på med den vikten vi hade...
Shit! Vad gör vi nu, tänkte vi.
Precis i den vevan kom en polisbil och satte på blålyset och körde in framför oss. Vi tänkte genast på övervikten och var stensäkra på att det skulle bli dyra böter.
Jag talade om för polisen hur det låg till med bilen och han sa att vi måste ordna med bärgning. Ja, det förstår ju jag också, tyckte jag. Precis då, så körde en bärgningsbil in i rondellen och jag sa att eftersom han är polis, så kan ju han stoppa den. Ja, det kan jag ju, sa polisen och gjorde det. :-)
Vid det laget hade det kommit 2 polibilar till. Det stod en framför, en bakom och en bredvid. Och poliserna dirigerade om trafiken...
Folk stirrade och trodde nog att det var någon stor razzia på gång...
Vi fick åka på flaket på bärgningsbilen till en verkstad i närheten.
Och då tackade vi poliserna och åkte iväg. Puh, igen då...
På verkstaden konstaterade de att det var en drivaxel som gått av och den bilen kan INTE gå vidare till Sundsvall...
Okej... Lösa det också då...
Avis i Sundsvall, som vi hyrt bilen av, fixade så att vi fick en annan bil från Malmö, att åka vidare i, men ingen kunde komma med den till Lund. Så vi fick åka taxi från Lund till Malmö (ca 2mil).
Vi beställde en taxi och klockan var ca 16,10.
VolksWagen, där vi hade bilen skulle stänga grindarna klockan sex, så vi skulle hinna hämta bilen, lasta över och lämna in nyckeln innan dess.
De lovade en taxi inom 6-7 min...
Vi väntade över 20 min innan det ringde på telefonen och det var en kille från Afghanistan, som undrade var vi var... Han stod utanför Volvo och väntade på oss!!!!!????
Vid det laget var jag sååå less på allt. Det sista jag ville just då, var att käfta med en idiot, som inte visste var han var, inte kunde svenska och sedan kulle guida oss i Malmö?! hm...
Jag gav luren till Marina, annars hade jag slängt på luren och ringt taxibolaget oc krävt att de skickat någon som kan svenska och som hittar...
Marina lyckades iaf få honom på rätt väg, så att han kom till gatan där vi stod. Vi hoppade in i taxin och gav honom adressen, dit vi skulle. Då frågade han OSS åt vilket håll han skulle åka!? Vi viste ju inte ens vilken stad vi var i!?
Men han fixade det till slut, när Marina tvingade honom att knappa in adressen på sin GPS.
Sedan blev vi ju tvungna att ha hjälp av honom att hitta tillbaka, så jag åkte med onom i taxibilen oc Marina åkte efter i den nya hyrbilen. Då började dumjävla cauffören stöta på mig. Usch, vilken sliskig jävel! Längtade bara tills vi kommit fram...
Nä vi kom tillbaka till VW hade vi mindre än en timme på oss att lasta över allt och lämna in nyckeln, men det fixade vi också. :-)
Jag säger bara: Den som säger att inte kvinnor kan, kan slänga sig i väggen!
Efter vi lastat om i den nya bilen, drog vi äntligen vidare norrut, mot Sundsvall.
Vi pustade ut och skrattade åt alla missöden vi råkat ut för. Vi tänkte, att nu har vi ju ändå varit med om allt...
Men, nej... Det slutar ju inte där...
Vi kom till Stockolm. Och där stannade vi på en Preemstation, för att köpa glass och dricka.
När vi backade ut från parkeringen, så såg jag i backspegeln att det kom in en polisbil på området.
Blev toknervös igen. Mest på grund av att det kommer att bli dyrt med överlasten...
När vi åkte iväg, så åkte de efter oss. Jag körde så försiktigt, som jag kunde, men efter en stund, så satte de på blåljusen och blinkade in oss. Jag fick blåsa och visa körkortet. De frågade var vi varit och var vi skulle. Vi berättade naturligtvis att vi varit i Tykland och laddat inför sommaren och att vi var på väg hem till Sundavall.
Vi berättade lite om våra missöden med bil, mm för poliserna och fick blåsa och visa körkortet. Sedan sa de att vi skulle köra försiktigt till Sundsvall, och vi sa bara: TACK!
Efter det somnade Marina, eftersom jag körde. Då började jag bli riktigt nojjig. Fick för mig att det var folk som sett oss, och skulle råna oss... Vet att det är riktigt knäppt, men med den lilla sömnen det senaste dygnet och allt annat, så tänkte jag att det var bara det som fattades...
Allt gick bra, trots allt! Nu är vi hemma igen, och jag tycker att vi haft så mycket tur i oturen...
Men det känns såå overkligt nu, när man sitter här hemma i tryggheten. Hur jävla otroligt är det inte då??? Jag tror inte att jag skulle ha trott på någon som berättat en sådan otrolig historia. Men den ÄR sann.
Jag har totalt ändrat min syn på: Tullen, skåningar och poliser efter den här resan...Och då menar jag positivt. :-)
Marina och jag hade tänkt att vi skulle ta en snabb sväng till Tyskland och ladda upp "lite" alkohol inför sommaren...
Vi råkade lasta med lite för mycket öl, men resten var enligt rekomendationerna...
Det blev tungt på hyrbilen...
På hemvägen till Sverige följde vi GPSen och hamnade helt fel. Vi hamnade på Öresundsbron istället för på färjan mellan Helsingör/Helsingborg, som vi redan betalat på vägen ner. Oj, då fick vi betala 40 Euro extra för bron. Hm... Okej, Misstag, men då var vi i Sverige iaf.
Då kom det en gubbe från tullen, som tyckte vi hade lite tungt...
Vi fick visa körkorten och han gick iväg och skulle prata med sin chef. Där stod vi, lite nervösa och väntade i drygt en halvtimme, innan han kom tillbaka och sa att vi hade Ok med vin och sprit, men på tok för mycket öl. Och att vi hade övervikt på bilen. Han sa att han inte ville se det(eller oss) igen, och vi tackade för oss och drog vidare...
Puh, skönt at det gick bra sa vi och kom på att vi måste tanka innan vi drog vidare hemmåt.
Vi knappade in närmase JET på GPSen och följde den mot Lund.
Mitt i en rondell i Lund small det till i bilen och vi fick tvärstopp. Vi kom varken framåt, eller bakåt... Putta fanns det ju inte en tanke på med den vikten vi hade...
Shit! Vad gör vi nu, tänkte vi.
Precis i den vevan kom en polisbil och satte på blålyset och körde in framför oss. Vi tänkte genast på övervikten och var stensäkra på att det skulle bli dyra böter.
Jag talade om för polisen hur det låg till med bilen och han sa att vi måste ordna med bärgning. Ja, det förstår ju jag också, tyckte jag. Precis då, så körde en bärgningsbil in i rondellen och jag sa att eftersom han är polis, så kan ju han stoppa den. Ja, det kan jag ju, sa polisen och gjorde det. :-)
Vid det laget hade det kommit 2 polibilar till. Det stod en framför, en bakom och en bredvid. Och poliserna dirigerade om trafiken...
Folk stirrade och trodde nog att det var någon stor razzia på gång...
Vi fick åka på flaket på bärgningsbilen till en verkstad i närheten.
Och då tackade vi poliserna och åkte iväg. Puh, igen då...
På verkstaden konstaterade de att det var en drivaxel som gått av och den bilen kan INTE gå vidare till Sundsvall...
Okej... Lösa det också då...
Avis i Sundsvall, som vi hyrt bilen av, fixade så att vi fick en annan bil från Malmö, att åka vidare i, men ingen kunde komma med den till Lund. Så vi fick åka taxi från Lund till Malmö (ca 2mil).
Vi beställde en taxi och klockan var ca 16,10.
VolksWagen, där vi hade bilen skulle stänga grindarna klockan sex, så vi skulle hinna hämta bilen, lasta över och lämna in nyckeln innan dess.
De lovade en taxi inom 6-7 min...
Vi väntade över 20 min innan det ringde på telefonen och det var en kille från Afghanistan, som undrade var vi var... Han stod utanför Volvo och väntade på oss!!!!!????
Vid det laget var jag sååå less på allt. Det sista jag ville just då, var att käfta med en idiot, som inte visste var han var, inte kunde svenska och sedan kulle guida oss i Malmö?! hm...
Jag gav luren till Marina, annars hade jag slängt på luren och ringt taxibolaget oc krävt att de skickat någon som kan svenska och som hittar...
Marina lyckades iaf få honom på rätt väg, så att han kom till gatan där vi stod. Vi hoppade in i taxin och gav honom adressen, dit vi skulle. Då frågade han OSS åt vilket håll han skulle åka!? Vi viste ju inte ens vilken stad vi var i!?
Men han fixade det till slut, när Marina tvingade honom att knappa in adressen på sin GPS.
Sedan blev vi ju tvungna att ha hjälp av honom att hitta tillbaka, så jag åkte med onom i taxibilen oc Marina åkte efter i den nya hyrbilen. Då började dumjävla cauffören stöta på mig. Usch, vilken sliskig jävel! Längtade bara tills vi kommit fram...
Nä vi kom tillbaka till VW hade vi mindre än en timme på oss att lasta över allt och lämna in nyckeln, men det fixade vi också. :-)
Jag säger bara: Den som säger att inte kvinnor kan, kan slänga sig i väggen!
Efter vi lastat om i den nya bilen, drog vi äntligen vidare norrut, mot Sundsvall.
Vi pustade ut och skrattade åt alla missöden vi råkat ut för. Vi tänkte, att nu har vi ju ändå varit med om allt...
Men, nej... Det slutar ju inte där...
Vi kom till Stockolm. Och där stannade vi på en Preemstation, för att köpa glass och dricka.
När vi backade ut från parkeringen, så såg jag i backspegeln att det kom in en polisbil på området.
Blev toknervös igen. Mest på grund av att det kommer att bli dyrt med överlasten...
När vi åkte iväg, så åkte de efter oss. Jag körde så försiktigt, som jag kunde, men efter en stund, så satte de på blåljusen och blinkade in oss. Jag fick blåsa och visa körkortet. De frågade var vi varit och var vi skulle. Vi berättade naturligtvis att vi varit i Tykland och laddat inför sommaren och att vi var på väg hem till Sundavall.
Vi berättade lite om våra missöden med bil, mm för poliserna och fick blåsa och visa körkortet. Sedan sa de att vi skulle köra försiktigt till Sundsvall, och vi sa bara: TACK!
Efter det somnade Marina, eftersom jag körde. Då började jag bli riktigt nojjig. Fick för mig att det var folk som sett oss, och skulle råna oss... Vet att det är riktigt knäppt, men med den lilla sömnen det senaste dygnet och allt annat, så tänkte jag att det var bara det som fattades...
Allt gick bra, trots allt! Nu är vi hemma igen, och jag tycker att vi haft så mycket tur i oturen...
Men det känns såå overkligt nu, när man sitter här hemma i tryggheten. Hur jävla otroligt är det inte då??? Jag tror inte att jag skulle ha trott på någon som berättat en sådan otrolig historia. Men den ÄR sann.
Jag har totalt ändrat min syn på: Tullen, skåningar och poliser efter den här resan...Och då menar jag positivt. :-)
Valpkurs
I kväll var jag på valpkurs. Det var jätteintressant! Det låter ju hur enkelt som helst att få min lilla busiga bebis att göra allt som jag vill hon ska göra. Meeen... Kommer det att fungera rent praktiskt? Jag är så taggad att gå ut och prova allt på direkten, men det får vi ta i morgon.
Hon bara bajsar heela tiden inomhus och busar och verkar inte fatta nåt, så det ska bli spännande att försöka "fixa till" hennes uppfostran, nu när jag vet hur jag ska göra.
Inser ju hur fel man gör egentligen...
Ja ja. Nu ska det bli ordning och reda på torpet.
Har även den senaste tiden rennoverat lite här hemma.
Vi hade ju en dörr mellan köket och vardagsrummet, som vi inte använde. Om vi skulle använt den, så skulle vi inte haft en enda hel vägg i vardagsrummet och heller inte i köket.
När vi flyttade in, för över ett år sedan, så satte vi ändå soffan för den dörren. Sedan har det fått vara så...
Till slut fick jag för mig att det var dags att göra det permanent.
Vilken tur! Då blev vi ju tvungna att tapetsera om BÅDE köket och vardagsrummet. :-)
Klagade inte.
Blev skitnöjd med resultatet.
Att man med små medel kan göra sådana stora förändringar... Gillar faktiskt vårt kök nu...
Vardagsrummet blir också som jag vill ha det...snart.
Vi HAR faktiskt köpt en LCD-TV. Det blev ju massor med utrymme över i vardagsrummet då.... Bara vi blir av med "mopnster-tvn" också då... Fixat ett akvarium, som älsklingen velat ha heeela tiden.
Det är faktiskt väldigt rofyllt med ett akvarium. Jag gick med på det ifall jag fick inreda akvariet och det blev ju ett strålande resultat!
Personligen, så skulle jag mer än gärna åka med "monster-TVn" på tippen....
Meeeen gubben tror att han ska få betalt för eländet... Vi är inte riktigt överens där. Jag ger honom en månad. Om han inte sålt TVn då, så åker den på tippen!
Kommer att lägga in bilder, före och efter, så blir det jättekul med kommentarer sedan. Var det bättre innan, eller efter...
Japp. Bilderna kommer så småningom, men hittar inte mitt USB-minne nu, där alla bilder finns... :-/
Kärlek <3
Ganska otroligt, egentligen. Att man kan bli så vansinnigt, galet förälskad... I en hundvalp!
Köpte världens sötaste schäferhundvalp i helgen och hon har redan charmat oss allihop.
Jag hade stora planer på att hon inte ska bli bortskämd och absolut inte sova i vår säng. Det blir ju så trångt, när hon blir vuxen...
Ja, hej du... Inte kan väl jag låta henne ligga på golvet, när vår andra hund och katten ligger med oss i sängen. Känns ju för orättvist. Och jag vill ju att hon ska känna sig som en i familjen...
Ska i alla fall gå valpkurs med henne, så att hon får någon form av grunduppfostran. Vår andra hund, Dolly, som är en liten bitch, gillar inte den nya valpen. Dolly är ju sex år och tycker inte det är så kul, när valpen kommer och vill busa hela tiden.
Katten tycker att det är lite kul att ha någon att retas med igen.
Det är inte en lätt sak att ha en hundvalp. Den kissar och bajsar heeela tiden och lyckas inte alltid pricka tidningarna jag lagt ut i köket. Hon biter på allt, kan inte gå i koppel, blir åksjuk i bilen och kräks, eller bajsar i bilen, stjäl mina tofflor så fort jag tar dem av mig, och hon skäller och gnäller lite då och då... Men hon är såå älskad ändå.
Nu är det ju upp till oss att fostra henne till den hund vi vill ha henne som, och misslyckas vi med det, så är det bara vårt eget fel.
Jag måste alltså köpa en hundkorg åt henne imorgon, så att hon får en egen plats att sova på. Måste också träna henne varje dag att gå i koppel, göra sina behov utomhus, åka bil, lyssna på oss människor och då framförallt mig. Klart jag kommer att fixa det. Men det kommer att krävas en hel del jobb. Tur jag har mycket tid.
Hon har i alla fall redan lärt sig vad hon heter. Kendra heter hon och hon lyssnar alltid, när jag säger hennes namn. Bra början. Bara fortsätta. Men jag måste ju säga att det är ett kärt besvär. Man får ju så mycket tillbaka också av henne. Oj, oj, vad jag är förälskad i vår lilla vovve. :-)
Köpte världens sötaste schäferhundvalp i helgen och hon har redan charmat oss allihop.
Jag hade stora planer på att hon inte ska bli bortskämd och absolut inte sova i vår säng. Det blir ju så trångt, när hon blir vuxen...
Ja, hej du... Inte kan väl jag låta henne ligga på golvet, när vår andra hund och katten ligger med oss i sängen. Känns ju för orättvist. Och jag vill ju att hon ska känna sig som en i familjen...
Ska i alla fall gå valpkurs med henne, så att hon får någon form av grunduppfostran. Vår andra hund, Dolly, som är en liten bitch, gillar inte den nya valpen. Dolly är ju sex år och tycker inte det är så kul, när valpen kommer och vill busa hela tiden.
Katten tycker att det är lite kul att ha någon att retas med igen.
Det är inte en lätt sak att ha en hundvalp. Den kissar och bajsar heeela tiden och lyckas inte alltid pricka tidningarna jag lagt ut i köket. Hon biter på allt, kan inte gå i koppel, blir åksjuk i bilen och kräks, eller bajsar i bilen, stjäl mina tofflor så fort jag tar dem av mig, och hon skäller och gnäller lite då och då... Men hon är såå älskad ändå.
Nu är det ju upp till oss att fostra henne till den hund vi vill ha henne som, och misslyckas vi med det, så är det bara vårt eget fel.
Jag måste alltså köpa en hundkorg åt henne imorgon, så att hon får en egen plats att sova på. Måste också träna henne varje dag att gå i koppel, göra sina behov utomhus, åka bil, lyssna på oss människor och då framförallt mig. Klart jag kommer att fixa det. Men det kommer att krävas en hel del jobb. Tur jag har mycket tid.
Hon har i alla fall redan lärt sig vad hon heter. Kendra heter hon och hon lyssnar alltid, när jag säger hennes namn. Bra början. Bara fortsätta. Men jag måste ju säga att det är ett kärt besvär. Man får ju så mycket tillbaka också av henne. Oj, oj, vad jag är förälskad i vår lilla vovve. :-)
Jag har världens underbaraste pojkvän, jag. <3
Kunde inte sova inatt...
Sov en timme, sedan vaknade jag och kunde omöjligt somna om.
I stället för att vrida mig i sängen, så klev jag upp och satte mig och tittade på tv och kollade lite på datorn.
Kände mig helt plötsligt mörkrädd och oskyddad... Det har jag aldrig varit förut. Men de som vaktade oss är ju inte här längre. Det VAR faktiskt en stor trygghet med två stora vakthundar. Även fast de var snällast i världen och aldrig skulle göra någon illa, så kunde de skrämma bort eventuella tjuvar, djur och sådär. De varnade ju alltid om de hörde nåt också. Dolly vaknar ju inte ens om det skulle vara jordbävning.
Somnade om till slut efter att pojkarna åkt till skolan. Vid ett-tiden väckte Tobbe mig och frågade om han skulle åka med Cenzo och Freja till kremering själv, så att jag skulle slippa.
Jag ville ju inte lasta över allt på honom, så jag sa att jag ville med.
Han sörjer ju faktiskt också, även om han inte visar det. Ville ju även ta ett sista farväl av hundarna också.
Han sa att han kunde gå ut och lasta dem i bilen, medan jag klev upp och gjorde mig klar. Jag tyckte det var okej, om han trodde att han orkade lyfta in dem i bilen (De vägde ju faktiskt över 50 kilo). Han hade ordnat med allt innan jag vaknade. Fixat säckar att stoppa dem i och kollat upp var vi skulle lämna dem.
Vilken man jag har!!
Han kunde inte lyfta in dem i bilen själv, så jag hjälpte till och vi for till tippen med dem, för de "kremerar" också. För mig spelar det egentligen ingen roll var kropparna är. De är ju ändå bara behållare för själen. Och deras själar är inte här längre.
Vi kommer att göra en egen minneslund åt dem till sommaren, i närheten av där de dog.
Vi fick lägga dem i en mindre kontainer på tippen, som de senare skulle frakta till korstaverken att elda upp.
Frejas ena tass kom fram ur säcken, när vi lyfte in henne i kontainern.
Den tassen, som hon så många gånger "hi five-at" med och alltid kom och krafsade på mig med.
Jag tog hennes tass en sista gång och vi åkte därifrån under tystnad. Orkade inte säga nåt, eller ens tänka nåt...
Kollade lite i natt om att man kan kräva ersättning från trafikverket för tågdödade hundar. Ska kolla upp det lite närmare. Inte för att det kommer att göra någonting bättre, men då kan vi ju kanske, så småningom skaffa hund igen... Hade ingen aning om att man kunde få ersättning för det, men det var veterinären, som tipsade oss.
Känner mig lite bitter mot han som körde tåget, att han inte försökte bromsa in, utan bara tutade...
Kan inte fatta att vi aldrig ska få vara helt lyckliga. Varje gång jag börjar känna mig lycklig, så händer det något, som tar ner mig på jorden igen.
Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam, och att det kommer tre olyckor efter varandra... Det här var tredje, för mig. Så jag hoppas verkligen att det räcker nu, för många år framåt.
Det känns inte bra att pojkarna ska behöva gå igenom allt elände också. De är ju trots allt bara 13, och 15 år...
Nu har jag svamlat på igen, men det är ju mitt sätt att bearbeta allt på.
Har i alla fall världens bästa pojkvän, barn och mamma...
Tack för att ni finns. <3 <3 <3
Sov en timme, sedan vaknade jag och kunde omöjligt somna om.
I stället för att vrida mig i sängen, så klev jag upp och satte mig och tittade på tv och kollade lite på datorn.
Kände mig helt plötsligt mörkrädd och oskyddad... Det har jag aldrig varit förut. Men de som vaktade oss är ju inte här längre. Det VAR faktiskt en stor trygghet med två stora vakthundar. Även fast de var snällast i världen och aldrig skulle göra någon illa, så kunde de skrämma bort eventuella tjuvar, djur och sådär. De varnade ju alltid om de hörde nåt också. Dolly vaknar ju inte ens om det skulle vara jordbävning.
Somnade om till slut efter att pojkarna åkt till skolan. Vid ett-tiden väckte Tobbe mig och frågade om han skulle åka med Cenzo och Freja till kremering själv, så att jag skulle slippa.
Jag ville ju inte lasta över allt på honom, så jag sa att jag ville med.
Han sörjer ju faktiskt också, även om han inte visar det. Ville ju även ta ett sista farväl av hundarna också.
Han sa att han kunde gå ut och lasta dem i bilen, medan jag klev upp och gjorde mig klar. Jag tyckte det var okej, om han trodde att han orkade lyfta in dem i bilen (De vägde ju faktiskt över 50 kilo). Han hade ordnat med allt innan jag vaknade. Fixat säckar att stoppa dem i och kollat upp var vi skulle lämna dem.
Vilken man jag har!!
Han kunde inte lyfta in dem i bilen själv, så jag hjälpte till och vi for till tippen med dem, för de "kremerar" också. För mig spelar det egentligen ingen roll var kropparna är. De är ju ändå bara behållare för själen. Och deras själar är inte här längre.
Vi kommer att göra en egen minneslund åt dem till sommaren, i närheten av där de dog.
Vi fick lägga dem i en mindre kontainer på tippen, som de senare skulle frakta till korstaverken att elda upp.
Frejas ena tass kom fram ur säcken, när vi lyfte in henne i kontainern.
Den tassen, som hon så många gånger "hi five-at" med och alltid kom och krafsade på mig med.
Jag tog hennes tass en sista gång och vi åkte därifrån under tystnad. Orkade inte säga nåt, eller ens tänka nåt...
Kollade lite i natt om att man kan kräva ersättning från trafikverket för tågdödade hundar. Ska kolla upp det lite närmare. Inte för att det kommer att göra någonting bättre, men då kan vi ju kanske, så småningom skaffa hund igen... Hade ingen aning om att man kunde få ersättning för det, men det var veterinären, som tipsade oss.
Känner mig lite bitter mot han som körde tåget, att han inte försökte bromsa in, utan bara tutade...
Kan inte fatta att vi aldrig ska få vara helt lyckliga. Varje gång jag börjar känna mig lycklig, så händer det något, som tar ner mig på jorden igen.
Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam, och att det kommer tre olyckor efter varandra... Det här var tredje, för mig. Så jag hoppas verkligen att det räcker nu, för många år framåt.
Det känns inte bra att pojkarna ska behöva gå igenom allt elände också. De är ju trots allt bara 13, och 15 år...
Nu har jag svamlat på igen, men det är ju mitt sätt att bearbeta allt på.
Har i alla fall världens bästa pojkvän, barn och mamma...
Tack för att ni finns. <3 <3 <3
Sista bilden på våra vackra schäfrar.
Hur mycket ska man orka?
Ännu en sorglig dag här i Lilldälje.
Suck!
Vi åkte och hämtade Edvin på skolan och Elias surfade på sitt rum på övervåningen.
Vi svängde in hemma, för att jag glömt min mobiltelefon. Sedan skulle vi in till stan och handla mat.
När vi kom upp på gården stod Dolly och väntade på oss mitt på gårdsplanen.
Konstigt, tyckte vi. Hon hoppade och pockade på uppmärksamhet... Men vi stängde ju dörren innan vi åkte...
Freja och Cenzo syntes inte till. Ropade på dem och då brukar alltid Censo komma, men ingen kom. Tåget kom rusande förbi och tutade. Det är inte så ovanligt, eftersom de ibland tutar vid övergången bortanför vårt hus. Jaha, är de där vid kanten, sa jag då, men de kom ju inte fastän vi ropade...
Vi gick in i huset och letade. Dörren stod på vid gavel. Jaha, då har Cenzo öppnat dörren. Vi ropade och ropade. Ingen av dem syntes till.
Jag tar bilen och åker runt och letar, så de inte dragit iväg till hästarna eller ut på E14. Samtidigt plömsar Tobbe ut på järnvägsspåret och letar...
När jag åkt runt en stund, så ringer Tobbe och säger att jag kan komma hem. Hörde på hans röst att det hänt nåt.
Frågade honom om de kommit hem, men visste redan svaret.
De är överkörda av tåget!!
Båda två!!
Tog mig hem på nåt vis, minns inte hur. Vi talade om för pojkarna vad som hänt och vi gick alla fyra dit, för att se om det verkligen var så och om de verkligen var döda. Det var de.
Censo låg närmast och Freja en bit bort...
Vi började frakta hem dem, vilket inte var lätt genom flera meter med snö.
Min stackars älskade Tobbe slet så han blev dyblöt av svett... Jag var nog inte till så mycket hjälp...
Vi la dem i en bod här ute och gick in och tog av oss våra blöta kläder.
Ringde mamma och Evve för att berätta vad som hänt.
Evve kom då på att det kanske kan gå att rädda valparna i Frejas mage...
Jag orkade inte ringa veterinären, så Evve gjorde det åt mig.
Veterinären ringde mig och sa att hon kunde komma om tio minuter.
När hon kom och tittade på Freja, sa hon att det inte var troligt att de gick att rädda, eftersom hon inte varit dräktig så länge. Veterinären frågade om vi ville att hon skulle skära upp magen och kolla ändå, bara för att vi inte skulle behöva undra. Det ville vi. Nu vet vi också att de inte hade kunnat klara sig, för att de var alldeles för små och outvecklade.
Veterinären var underbart go och snäll...
Vi pratade en stund och sedan, när hon skulle åka iväg, så körde hon fast på vår gård.
Vi fick inte loss henne.
Till slut ringde hon en bonde, som bor här bortanför och han kom hit med traktorn. Han kunde heller inget göra, eftersom det inte fanns nåt att sätta fast en kedja i. Bara plast överallt. Till slut fixade bonden det iaf, typ tre timmar senare...
I morgon måste vi frakta dem till krematoriet. Gruvsamt! De lär väl vara stenhårda i morgon...
Det här är ingen bra början på det nya året.
Suck!
Jag saknar dem redan.
Vila i frid Censo och Freja. <3
Saknar även Leah och Picasso. <3
Suck!
Vi åkte och hämtade Edvin på skolan och Elias surfade på sitt rum på övervåningen.
Vi svängde in hemma, för att jag glömt min mobiltelefon. Sedan skulle vi in till stan och handla mat.
När vi kom upp på gården stod Dolly och väntade på oss mitt på gårdsplanen.
Konstigt, tyckte vi. Hon hoppade och pockade på uppmärksamhet... Men vi stängde ju dörren innan vi åkte...
Freja och Cenzo syntes inte till. Ropade på dem och då brukar alltid Censo komma, men ingen kom. Tåget kom rusande förbi och tutade. Det är inte så ovanligt, eftersom de ibland tutar vid övergången bortanför vårt hus. Jaha, är de där vid kanten, sa jag då, men de kom ju inte fastän vi ropade...
Vi gick in i huset och letade. Dörren stod på vid gavel. Jaha, då har Cenzo öppnat dörren. Vi ropade och ropade. Ingen av dem syntes till.
Jag tar bilen och åker runt och letar, så de inte dragit iväg till hästarna eller ut på E14. Samtidigt plömsar Tobbe ut på järnvägsspåret och letar...
När jag åkt runt en stund, så ringer Tobbe och säger att jag kan komma hem. Hörde på hans röst att det hänt nåt.
Frågade honom om de kommit hem, men visste redan svaret.
De är överkörda av tåget!!
Båda två!!
Tog mig hem på nåt vis, minns inte hur. Vi talade om för pojkarna vad som hänt och vi gick alla fyra dit, för att se om det verkligen var så och om de verkligen var döda. Det var de.
Censo låg närmast och Freja en bit bort...
Vi började frakta hem dem, vilket inte var lätt genom flera meter med snö.
Min stackars älskade Tobbe slet så han blev dyblöt av svett... Jag var nog inte till så mycket hjälp...
Vi la dem i en bod här ute och gick in och tog av oss våra blöta kläder.
Ringde mamma och Evve för att berätta vad som hänt.
Evve kom då på att det kanske kan gå att rädda valparna i Frejas mage...
Jag orkade inte ringa veterinären, så Evve gjorde det åt mig.
Veterinären ringde mig och sa att hon kunde komma om tio minuter.
När hon kom och tittade på Freja, sa hon att det inte var troligt att de gick att rädda, eftersom hon inte varit dräktig så länge. Veterinären frågade om vi ville att hon skulle skära upp magen och kolla ändå, bara för att vi inte skulle behöva undra. Det ville vi. Nu vet vi också att de inte hade kunnat klara sig, för att de var alldeles för små och outvecklade.
Veterinären var underbart go och snäll...
Vi pratade en stund och sedan, när hon skulle åka iväg, så körde hon fast på vår gård.
Vi fick inte loss henne.
Till slut ringde hon en bonde, som bor här bortanför och han kom hit med traktorn. Han kunde heller inget göra, eftersom det inte fanns nåt att sätta fast en kedja i. Bara plast överallt. Till slut fixade bonden det iaf, typ tre timmar senare...
I morgon måste vi frakta dem till krematoriet. Gruvsamt! De lär väl vara stenhårda i morgon...
Det här är ingen bra början på det nya året.
Suck!
Jag saknar dem redan.
Vila i frid Censo och Freja. <3
Saknar även Leah och Picasso. <3
Första veckan avklarad.
Inte direkt inspirerad att skriva just nu, men dagen har gått bra.
Fortfarande full av energi. Var och hämtade ännu en veckas ranson idag.
Också köpte jag munspray, så familjen kan stå ut med mig.
Har skurat och städat hela dagen, så nu är jag nöjd med mig själv och väldigt trött.
I morgon börjar andra veckan. Möte på Xtravaganza på em.
Gäsp! Nu är det sovdags.
Fortfarande full av energi. Var och hämtade ännu en veckas ranson idag.
Också köpte jag munspray, så familjen kan stå ut med mig.
Har skurat och städat hela dagen, så nu är jag nöjd med mig själv och väldigt trött.
I morgon börjar andra veckan. Möte på Xtravaganza på em.
Gäsp! Nu är det sovdags.
Dag 6
Det gick bra igår kväll också.
Nu glömmer jag bort att äta hela tiden...
Lagade kycklinggryta åt familjen och jag fick vaniljshake.
Sopporna är inte goda.
Har försökt krydda dem lite olika, men ännu inte hittat nåt som jag gillat riktigt.
Kycklingsoppan går an och grönsakssoppan också, men hövva vad de andra smakade illa...
Förmodligen för att jag inte gillar svamp, eller sparris.
Får nog leva på shakesen...
Eller hur säger man? Shakearna, shaken... Skitsamma! Ni vet vad jag menar i alla fall...
I morgon ska jag åka och fylla på förrådet och byta ut några äckliga.
På onsdag är det möte igen på Xtravaganza. Då ska jag nog passa på att väga mig, bara för att se om det händer nåt.
De sa på förra mötet att vi ska hamna i något som heter ketonfasen.
Då kommer kroppsvätskorna att börja lukta annorlunda, sa de.
Och det kan jag lova att de gör!! Jag luktar satan!
Pisset, svetten och andedräkten lukar!!
Det är ju pinsamt, när man möter människor, som inte vet hur det ligger till.
Jag försöker att inte andas på folk i alla fall...
Smaken i munnen är också hemsk.
I morgon är det jag som köper munspray!!
:-)
Nu glömmer jag bort att äta hela tiden...
Lagade kycklinggryta åt familjen och jag fick vaniljshake.
Sopporna är inte goda.
Har försökt krydda dem lite olika, men ännu inte hittat nåt som jag gillat riktigt.
Kycklingsoppan går an och grönsakssoppan också, men hövva vad de andra smakade illa...
Förmodligen för att jag inte gillar svamp, eller sparris.
Får nog leva på shakesen...
Eller hur säger man? Shakearna, shaken... Skitsamma! Ni vet vad jag menar i alla fall...
I morgon ska jag åka och fylla på förrådet och byta ut några äckliga.
På onsdag är det möte igen på Xtravaganza. Då ska jag nog passa på att väga mig, bara för att se om det händer nåt.
De sa på förra mötet att vi ska hamna i något som heter ketonfasen.
Då kommer kroppsvätskorna att börja lukta annorlunda, sa de.
Och det kan jag lova att de gör!! Jag luktar satan!
Pisset, svetten och andedräkten lukar!!
Det är ju pinsamt, när man möter människor, som inte vet hur det ligger till.
Jag försöker att inte andas på folk i alla fall...
Smaken i munnen är också hemsk.
I morgon är det jag som köper munspray!!
:-)
dag 4, 5
Hoppsan! Hade ju inte tid att blogga igår.
Dag 3 slutade jag tokhungrig. Vaknade dag 4 och inte speciellt hungrig.
På förmiddagen var jag och min son på Tempo i Matfors, för att handla.
När vi kom in där, så hade de just grillat!!
Åh, det finns inget godare än Doris grillade carré!
Det hade de dessutom extrapris på också!
Stod vid charken och funderade lite...
-Men om jag köper ett kycklinglår,då?
Det kan väl inte vara så farligt... Om jag ger hundarna skinnet...
Stod och funderade: -Ska jag, eller ska jag inte...
Åh, vad sugen jag var!
Gissa hur det slutade då.
Gick därifrån utan kycklinglår.
Åh, vad jag kände mig duktig!
Gick förbi korv, läsk, chips också.
Sugen som bara den.
Inser nog att det får bli gubben som handlar hädanefter...
Sedan hade jag massor av energi, helt plötsligt.
Vi åkte och hämtade soffor och garderob, mm hos mamma.
När vi kom hem monterade jag ihop garderoben, satte in sofforna, mm.
Jag glömde helt bort att äta middag!!
Jobbade och slet hela dagen.
Sedan kände jag att det var lördag, och jag hade verkligen gjort mig förtänt av ett glas vin...
Naturligtvis tog jag inget vin.
Fuskade med en clementin istället för middag :-/
Hoppas att inte det var så farligt.
I dag har jag fortfarande massa energi.
Sydde gardiner, städar och fixar med den nya inredningen...
Glömde frukosten.
Åt lunch vid tvåtiden. :-/
Inte ett dugg hungrig än, men dagen är ju inte slut än...
Tänk vad det kan ändras på bara några dagar...
Har ju varit kroniskt hungrig i tre dagar och sedan inte hungrig alls...
Frestelserna är många, men jag klarar dem.
Nu lagar Edvin pasta carbonara, så det luktar bacon i hela huset...
Måste nog gå och ta mig ett glas ramlösa...
ツ
Dag 3 slutade jag tokhungrig. Vaknade dag 4 och inte speciellt hungrig.
På förmiddagen var jag och min son på Tempo i Matfors, för att handla.
När vi kom in där, så hade de just grillat!!
Åh, det finns inget godare än Doris grillade carré!
Det hade de dessutom extrapris på också!
Stod vid charken och funderade lite...
-Men om jag köper ett kycklinglår,då?
Det kan väl inte vara så farligt... Om jag ger hundarna skinnet...
Stod och funderade: -Ska jag, eller ska jag inte...
Åh, vad sugen jag var!
Gissa hur det slutade då.
Gick därifrån utan kycklinglår.
Åh, vad jag kände mig duktig!
Gick förbi korv, läsk, chips också.
Sugen som bara den.
Inser nog att det får bli gubben som handlar hädanefter...
Sedan hade jag massor av energi, helt plötsligt.
Vi åkte och hämtade soffor och garderob, mm hos mamma.
När vi kom hem monterade jag ihop garderoben, satte in sofforna, mm.
Jag glömde helt bort att äta middag!!
Jobbade och slet hela dagen.
Sedan kände jag att det var lördag, och jag hade verkligen gjort mig förtänt av ett glas vin...
Naturligtvis tog jag inget vin.
Fuskade med en clementin istället för middag :-/
Hoppas att inte det var så farligt.
I dag har jag fortfarande massa energi.
Sydde gardiner, städar och fixar med den nya inredningen...
Glömde frukosten.
Åt lunch vid tvåtiden. :-/
Inte ett dugg hungrig än, men dagen är ju inte slut än...
Tänk vad det kan ändras på bara några dagar...
Har ju varit kroniskt hungrig i tre dagar och sedan inte hungrig alls...
Frestelserna är många, men jag klarar dem.
Nu lagar Edvin pasta carbonara, så det luktar bacon i hela huset...
Måste nog gå och ta mig ett glas ramlösa...
ツ
Dag 3
I dag känns det lite som det brukar kännas när jag slutar att röka...
Har lättare till tårar, lite rastlös, sugen på nåt heeela tiden.
Känner att det dröjer nog innan jag slutar med det igen.
Det är ju det enda jag får unna mig själv just nu.
;-)
Börjar faktiskt tycka att det är gott med ramlösa också, hi hi.
Det trodde jag aldrig.
Ska fan klara detta ändå, så det så!
I går kväll, var jag jättehungrig.
Älsklingen satt och smaskade i sig en korvmacka och en öl framför tvn.
Eddan åt skinka...
Åh, vad jag också ville ha...
-Men igen: Jag gjorde det inte! Hah!
Lagade blodpudding till familjen igår, så att inte jag skulle bli sugen.
Funderar på vilken äcklig mat de ska få idag då...
Drar ut på måltiderna mina, tills jag är riktigt hungrig, så kanske det blir lite lättare ikväll, om middagen blir sent...
Jobbigt ikväll, när jag inte får ta lite vin och kinapuffar framför tvn...
Vi får väl se hur det kommer att kännas...
Äh, desto godare kommer vinet att vara, när jag till slut får dricka det igen.
Eller hur?
Har lättare till tårar, lite rastlös, sugen på nåt heeela tiden.
Känner att det dröjer nog innan jag slutar med det igen.
Det är ju det enda jag får unna mig själv just nu.
;-)
Börjar faktiskt tycka att det är gott med ramlösa också, hi hi.
Det trodde jag aldrig.
Ska fan klara detta ändå, så det så!
I går kväll, var jag jättehungrig.
Älsklingen satt och smaskade i sig en korvmacka och en öl framför tvn.
Eddan åt skinka...
Åh, vad jag också ville ha...
-Men igen: Jag gjorde det inte! Hah!
Lagade blodpudding till familjen igår, så att inte jag skulle bli sugen.
Funderar på vilken äcklig mat de ska få idag då...
Drar ut på måltiderna mina, tills jag är riktigt hungrig, så kanske det blir lite lättare ikväll, om middagen blir sent...
Jobbigt ikväll, när jag inte får ta lite vin och kinapuffar framför tvn...
Vi får väl se hur det kommer att kännas...
Äh, desto godare kommer vinet att vara, när jag till slut får dricka det igen.
Eller hur?
Dag 2
Jamen det här funkar ju.
Blev lite hungrig igår kväll, men gick och la mig istället.
Fick faktiskt i mig den dära ramlösan också. Fastän jag inte gillar det...
I dag har jag varit till frissan och klippt mig.
När jag satt där, så var jag tokhungrig, men det gick över, så jag höll på att glömma bort lunchen.
Hjälpte mamma lite med att packa lite saker inför flytten, också var vi lite på stan.
Förut var svågern min här och hjälpte oss med vattenpumpen.
Jag bjöd honom på korvmackor och oboy.
Åh, vad jag ville stoppa en korvskiva i munnen, när jag skar upp den.
Men det gjorde jag inte. Gav till vovvarna istället. Kände mig såå duktig då. :-)
En frestelse som jag stod emot i alla fall.
Hoppas att jag kommer att klara alla frestelser, som kommer framöver också.
Jag ger mig fan på att jag ska fixa detta...
Blev lite hungrig igår kväll, men gick och la mig istället.
Fick faktiskt i mig den dära ramlösan också. Fastän jag inte gillar det...
I dag har jag varit till frissan och klippt mig.
När jag satt där, så var jag tokhungrig, men det gick över, så jag höll på att glömma bort lunchen.
Hjälpte mamma lite med att packa lite saker inför flytten, också var vi lite på stan.
Förut var svågern min här och hjälpte oss med vattenpumpen.
Jag bjöd honom på korvmackor och oboy.
Åh, vad jag ville stoppa en korvskiva i munnen, när jag skar upp den.
Men det gjorde jag inte. Gav till vovvarna istället. Kände mig såå duktig då. :-)
En frestelse som jag stod emot i alla fall.
Hoppas att jag kommer att klara alla frestelser, som kommer framöver också.
Jag ger mig fan på att jag ska fixa detta...
Mitt nya liv
Jahapp. I dag börjar jag med soppor och shaker... Inget annat på tre veckor.
Ja, det får väl gå. Måste ju göra nåt åt min kropp.
Gick med i Xtravaganza igår. Verkar som ett bra sätt för mig.
Tre veckor kommer att gå så fort.
Sedan ska jag lära mig vad jag får äta och sådär, för att fortsätta att gå ner i vikt och sedan behålla min idealvikt.
Just nu känns det som om det svåraste kommer att vara att få i mig tillräckligt med vatten...
I dag blev det en vaniljshake till frukost och Omega3tabletter.
Funderar på att ta en jordgubb till lunch och kycklingsoppa till middag.
Verkar ju inte helt fel.
Klart det kommer att gå bra.
Det är ju bara jag själv som kan göra detta.
Och bara jag själv, som kan förstöra detta.
Tänkte att jag skulle promenera lite idag också, men...
Tror inte det kommer att behövas nån promenad, när jag måste skotta en massa snö.
Den motionen borde väl räcka för en dag.
Ja ja, vi får väl se om jag tar en liten prommis i alla fall senare.
Återkommer i morgon om hur första dagen gått.
:-)
Ja, det får väl gå. Måste ju göra nåt åt min kropp.
Gick med i Xtravaganza igår. Verkar som ett bra sätt för mig.
Tre veckor kommer att gå så fort.
Sedan ska jag lära mig vad jag får äta och sådär, för att fortsätta att gå ner i vikt och sedan behålla min idealvikt.
Just nu känns det som om det svåraste kommer att vara att få i mig tillräckligt med vatten...
I dag blev det en vaniljshake till frukost och Omega3tabletter.
Funderar på att ta en jordgubb till lunch och kycklingsoppa till middag.
Verkar ju inte helt fel.
Klart det kommer att gå bra.
Det är ju bara jag själv som kan göra detta.
Och bara jag själv, som kan förstöra detta.
Tänkte att jag skulle promenera lite idag också, men...
Tror inte det kommer att behövas nån promenad, när jag måste skotta en massa snö.
Den motionen borde väl räcka för en dag.
Ja ja, vi får väl se om jag tar en liten prommis i alla fall senare.
Återkommer i morgon om hur första dagen gått.
:-)
Sibbe och Freja
Sibbe
Sibbe är vårt senaste tillskott till familjen.
Hundarna fångade en råtta i våras. Då insåg jag att vi behöver nog en katt...
På semestern åkte vi till min dotter i Vänersborg. Hon hade tagit hem två kattungar.
Hon undrade ifall vi ville ha en.
Jag var lite tveksam. Den ena var så söt, men livrädd för hundarna, så den fräste hela tiden.
Den andra var inte ett dugg rädd. Även fast Freja var så nyfiken och nosade på honom hela tiden.
Vi bestämde då att den vill vi ha om vi ska ha någon.
Då fick han följa med oss till norrland.
Han tyckte inte att det var farligt att åka bil heller.
Namnet funderade vi på ett bra tag.
Sedan kom vi på att Sibbe var ju perfekt.
Det kom av en felsägning av min kompis, som har lite problem med namn. ;-)
Jag tror det var en blandning av Sebbe och Pisse.
Sibbe är underbar. Han tror nog att han är en hund.
Han går ut när hundarna går ut och kommer när man ropar på honom.
Men han är en jäkel på att fånga möss. Han har tagit nästan en mus varje dag.
Också gillar han att reta hundarna. Ibland hänger han i nosen på Freja.
Freja som är så snäll, håller honom på plats med sin käft,
även fast hon skulle kunna äta upp honom i en tugga.
Det var alla husdjuren.
Hundarna fångade en råtta i våras. Då insåg jag att vi behöver nog en katt...
På semestern åkte vi till min dotter i Vänersborg. Hon hade tagit hem två kattungar.
Hon undrade ifall vi ville ha en.
Jag var lite tveksam. Den ena var så söt, men livrädd för hundarna, så den fräste hela tiden.
Den andra var inte ett dugg rädd. Även fast Freja var så nyfiken och nosade på honom hela tiden.
Vi bestämde då att den vill vi ha om vi ska ha någon.
Då fick han följa med oss till norrland.
Han tyckte inte att det var farligt att åka bil heller.
Namnet funderade vi på ett bra tag.
Sedan kom vi på att Sibbe var ju perfekt.
Det kom av en felsägning av min kompis, som har lite problem med namn. ;-)
Jag tror det var en blandning av Sebbe och Pisse.
Sibbe är underbar. Han tror nog att han är en hund.
Han går ut när hundarna går ut och kommer när man ropar på honom.
Men han är en jäkel på att fånga möss. Han har tagit nästan en mus varje dag.
Också gillar han att reta hundarna. Ibland hänger han i nosen på Freja.
Freja som är så snäll, håller honom på plats med sin käft,
även fast hon skulle kunna äta upp honom i en tugga.
Det var alla husdjuren.
Freja
Freja
För två år sedan, så jobbade min dotter som barnflicka i Blidsberg utanför Ulricehamn.
Jag och pojkarna var dit och hälsade på någon vecka på sommaren.
Underbar familj.
En släkting till familjen var där och berättade att de hade en schäfer, som de skulle avliva.
Aldrig, sa jag genast. Jag tar hand om henne.
Visste inte alls vad jag gav mig in på. Hade heller inte träffat hunden... Men AVLIVA!? NÄE!
De blev jätteglada att någon ville ta hand om henne istället för att avliva henne.
De hade två schäfrar och den andra var otroligt dominant och "körde över" Freja hela tiden, så det var synd om henne. Det var ungefär som om hon var mobbad. De bodde i en liten ort, som heter Trädet.
Jag träffade henne och blev skiträdd. Det var nog fan den största schäfern jag någonsin sett...
Och henne hade jag lovat att ta hand om... Oj oj oj!
Men jag föll för henne.
Sedan skulle vi frakta hem henne också... Vi åkte i en liten polo... Jag, Edvin, Elias och Dolly. Också skulle detta monster få plats med oss och all packning...
På något sätt gick det i alla fall och hon blev vår.
Nu har hon anpassat sig till oss och vi till henne. Nu är hon nog min favorit.
Otroligt klok hund. Förstår nu varför schäfrar används som polishundar.
Hon förstår precis vad jag säger. Även om hon väljer att inte lyssna på mig ibland. Men så gör ju människor också, eller?
Jag tror faktiskt att alla tre hundarna älskar varandra också.
Och jag älskar dem som om de vore mina egna barn, nästan...
De blir ju som mina bebisar, nu, när mina barn börjar bli stora och inte behöver sin gamla mamma lika mycket längre.
:-)
Dolly
Dolly
När min mamma haft Picasso i ungefär ett år, så ville min dotter också ha en liten hund. Hon sökte på "nätet" och hittade en liten korsning mellan papillon och Lhasa Apso. Hunden var jättesöt!
Min dotter lyckades övertala min dåvarande pojkvän att ge henne till mig i julklapp...
Vi fick också reda på att mamman till valpen även var mamma till Picasso. De har olika pappor, dock, eftersom Picasso har 5 olika raser...
De är alltså halvsyskon. :-)
Vi funderade hit och dit vad hon skulle heta.
Det vi kom fram till, var att hon var ju söt, som en docka (Dolly) och eftersom jag jobbade med växter, och en "buskig" växt kallas touffe, så ville jag ju att hon skulle heta det, när hon ju såg lite "buskig" ut. Det slutade med en kompromiss...
Hon heter Dolly Touffe.
Nu kallar vi henne allt möjligt. Det kan vara Dollan, Fjollan, Touffsen, och sådana där smeknamn.
Och Picasso kallar vi för Pisse eller PisseNisse. Han är ju hanhund, så han pinkar ju revir överallt, så det var ju lite givet öknamn på honom.
Vi lyckades aldrig lära henne att vara ensam, när vi jobbade, så hon fick vara med Picasso på dagarna. Jag lämnade och hämtade henne varje dag hos mamma. De blev väldigt bra vänner och mamma och jag var hundvakt åt varandra, när nån av oss åkte bort och sådär.
Så Picasso gillade att vara hos oss också.
Vi Har nyligen övertagit Pisse helt, eftersom min mamma flyttat ihop med en man, som har en jakthund, som är mest ute i hundgården. Pisse, som var bortskämd och van att ligga i sängen och sådär trivdes ju inte i en hundgård, så han fick flytta hit till oss istället, och här trivs han.
Min dotter lyckades övertala min dåvarande pojkvän att ge henne till mig i julklapp...
Vi fick också reda på att mamman till valpen även var mamma till Picasso. De har olika pappor, dock, eftersom Picasso har 5 olika raser...
De är alltså halvsyskon. :-)
Vi funderade hit och dit vad hon skulle heta.
Det vi kom fram till, var att hon var ju söt, som en docka (Dolly) och eftersom jag jobbade med växter, och en "buskig" växt kallas touffe, så ville jag ju att hon skulle heta det, när hon ju såg lite "buskig" ut. Det slutade med en kompromiss...
Hon heter Dolly Touffe.
Nu kallar vi henne allt möjligt. Det kan vara Dollan, Fjollan, Touffsen, och sådana där smeknamn.
Och Picasso kallar vi för Pisse eller PisseNisse. Han är ju hanhund, så han pinkar ju revir överallt, så det var ju lite givet öknamn på honom.
Vi lyckades aldrig lära henne att vara ensam, när vi jobbade, så hon fick vara med Picasso på dagarna. Jag lämnade och hämtade henne varje dag hos mamma. De blev väldigt bra vänner och mamma och jag var hundvakt åt varandra, när nån av oss åkte bort och sådär.
Så Picasso gillade att vara hos oss också.
Vi Har nyligen övertagit Pisse helt, eftersom min mamma flyttat ihop med en man, som har en jakthund, som är mest ute i hundgården. Pisse, som var bortskämd och van att ligga i sängen och sådär trivdes ju inte i en hundgård, så han fick flytta hit till oss istället, och här trivs han.
Picasso
