Begravningen
Ja, nu har vi klarat av begravningen också.
Det var sååå otroligt jobbigt!
Jag har alltid tyckt att det är så hemskt att det ska behöva finnas så små kistor. Hade väl aldrig i mina värsta mardrömmar trott att jag skulle behöva gå på en begravning, där en sådan liten kista behövdes...
Otroligt jobbigt.
Själva akten var väldigt fin, och prästen var underbar. Hon hade själv svårt att hålla gråten tillbaka, eftersom hon också förlorade ett barnbarn i Januari.
Kistan och alla blommor var så vackra. En kompis till Evelina, sjöng "Tears in heaven" och "I don´t want to miss a thing". Jätteduktig tjej.
Ja, det var en fin begravning helt enkelt...
Mina moderskänslor önskade jag att jag hade kunnat koppla bort den dan...
Det är så svårt för en mamma att se sitt barns hjärta vara så söndertrasat. Och inte kunna göra något alls för att hjälpa och trösta sitt barn.
Jag önskar att det var lika lätt som när hon var liten och hade ramlat och slagit sig.
Bara blåsa på såret, kanske sätta på ett plåster... Sedan hålla henne tills gråten går över. Och kunna lova henne att allt kommer att bli bra...
Min lilla, älskade, Evelina...
Lilla älskade Leah.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att byta plats med Leah. Det är ju faktiskt naturligt att man får begrava sina föräldrar, även om det också är jobbigt.
Jag saknar Leah. Jag tyckte det var underbart att få vara mormor. Vi alla älskar Leah. Hon charmade alla med sitt underbara leende. Hon FATTAS oss!!!
Jag kan fortfarande inte göra något för att hjälpa Evelina. Vet att hon alltid kommer att ha ett STORT sår i sitt hjärta, och jag kan inte laga det. Inga plåster i världen hjälper...
Det var sååå otroligt jobbigt!
Jag har alltid tyckt att det är så hemskt att det ska behöva finnas så små kistor. Hade väl aldrig i mina värsta mardrömmar trott att jag skulle behöva gå på en begravning, där en sådan liten kista behövdes...
Otroligt jobbigt.
Själva akten var väldigt fin, och prästen var underbar. Hon hade själv svårt att hålla gråten tillbaka, eftersom hon också förlorade ett barnbarn i Januari.
Kistan och alla blommor var så vackra. En kompis till Evelina, sjöng "Tears in heaven" och "I don´t want to miss a thing". Jätteduktig tjej.
Ja, det var en fin begravning helt enkelt...
Mina moderskänslor önskade jag att jag hade kunnat koppla bort den dan...
Det är så svårt för en mamma att se sitt barns hjärta vara så söndertrasat. Och inte kunna göra något alls för att hjälpa och trösta sitt barn.
Jag önskar att det var lika lätt som när hon var liten och hade ramlat och slagit sig.
Bara blåsa på såret, kanske sätta på ett plåster... Sedan hålla henne tills gråten går över. Och kunna lova henne att allt kommer att bli bra...
Min lilla, älskade, Evelina...
Lilla älskade Leah.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att byta plats med Leah. Det är ju faktiskt naturligt att man får begrava sina föräldrar, även om det också är jobbigt.
Jag saknar Leah. Jag tyckte det var underbart att få vara mormor. Vi alla älskar Leah. Hon charmade alla med sitt underbara leende. Hon FATTAS oss!!!
Jag kan fortfarande inte göra något för att hjälpa Evelina. Vet att hon alltid kommer att ha ett STORT sår i sitt hjärta, och jag kan inte laga det. Inga plåster i världen hjälper...
