Fias blogg

Kunde inte sova inatt...
Sov en timme, sedan vaknade jag och kunde omöjligt somna om.
I stället för att vrida mig i sängen, så klev jag upp och satte mig och tittade på tv och kollade lite på datorn.

Kände mig helt plötsligt mörkrädd och oskyddad... Det har jag aldrig varit förut. Men de som vaktade oss är ju inte här längre. Det VAR faktiskt en stor trygghet med två stora vakthundar. Även fast de var snällast i världen och aldrig skulle göra någon illa, så kunde de skrämma bort eventuella tjuvar, djur och sådär. De varnade ju alltid om de hörde nåt också. Dolly vaknar ju inte ens om det skulle vara jordbävning.

Somnade om till slut efter att pojkarna åkt till skolan. Vid ett-tiden väckte Tobbe mig och frågade om han skulle åka med Cenzo och Freja till kremering själv, så att jag skulle slippa.
Jag ville ju inte lasta över allt på honom, så jag sa att jag ville med.
Han sörjer ju faktiskt också, även om han inte visar det. Ville ju även ta ett sista farväl av hundarna också.

Han sa att han kunde gå ut och lasta dem i bilen, medan jag klev upp och gjorde mig klar. Jag tyckte det var okej, om han trodde att han orkade lyfta in dem i bilen (De vägde ju faktiskt över 50 kilo). Han hade ordnat med allt innan jag vaknade. Fixat säckar att stoppa dem i och kollat upp var vi skulle lämna dem.
Vilken man jag har!!
Han kunde inte lyfta in dem i bilen själv, så jag hjälpte till och vi for till tippen med dem, för de "kremerar" också. För mig spelar det egentligen ingen roll var kropparna är. De är ju ändå bara behållare för själen. Och deras själar är inte här längre.
Vi kommer att göra en egen minneslund åt dem till sommaren, i närheten av där de dog.
Vi fick lägga dem i en mindre kontainer på tippen, som de senare skulle frakta till korstaverken att elda upp.
Frejas ena tass kom fram ur säcken, när vi lyfte in henne i kontainern.
Den tassen, som hon så många gånger "hi five-at" med och alltid kom och krafsade på mig med.
Jag tog hennes tass en sista gång och vi åkte därifrån under tystnad. Orkade inte säga nåt, eller ens tänka nåt...

Kollade lite i natt om att man kan kräva ersättning från trafikverket för tågdödade hundar. Ska kolla upp det lite närmare. Inte för att det kommer att göra någonting bättre, men då kan vi ju kanske, så småningom skaffa hund igen... Hade ingen aning om att man kunde få ersättning för det, men det var veterinären, som tipsade oss.

Känner mig lite bitter mot han som körde tåget, att han inte försökte bromsa in, utan bara tutade...

Kan inte fatta att vi aldrig ska få vara helt lyckliga. Varje gång jag börjar känna mig lycklig, så händer det något, som tar ner mig på jorden igen.

Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam, och att det kommer tre olyckor efter varandra... Det här var tredje, för mig. Så jag hoppas verkligen att det räcker nu, för många år framåt.
Det känns inte bra att pojkarna ska behöva gå igenom allt elände också. De är ju trots allt bara 13, och 15 år...

Nu har jag svamlat på igen, men det är ju mitt sätt att bearbeta allt på.

Har i alla fall världens bästa pojkvän, barn och mamma...
Tack för att ni finns. <3 <3 <3

Ännu en sorglig dag här i Lilldälje.
Suck!
Vi åkte och hämtade Edvin på skolan och Elias surfade på sitt rum på övervåningen.
Vi svängde in hemma, för att jag glömt min mobiltelefon. Sedan skulle vi in till stan och handla mat.

När vi kom upp på gården stod Dolly och väntade på oss mitt på gårdsplanen.
Konstigt, tyckte vi. Hon hoppade och pockade på uppmärksamhet... Men vi stängde ju dörren innan vi åkte...
Freja och Cenzo syntes inte till. Ropade på dem och då brukar alltid Censo komma, men ingen kom.  Tåget kom rusande förbi och tutade. Det är inte så ovanligt, eftersom de ibland tutar vid övergången bortanför vårt hus. Jaha, är de där vid kanten, sa jag då, men de kom ju inte fastän vi ropade...
Vi gick in i huset och letade. Dörren stod på vid gavel. Jaha, då har Cenzo öppnat dörren. Vi ropade och ropade. Ingen av dem syntes till.
Jag tar bilen och åker runt och letar, så de inte dragit iväg till hästarna eller ut på E14. Samtidigt plömsar Tobbe ut på järnvägsspåret och letar...
När jag åkt runt en stund, så ringer Tobbe och säger att jag kan komma hem. Hörde på hans röst att det hänt nåt.
Frågade honom om de kommit hem, men visste redan svaret.
De är överkörda av tåget!!
Båda två!!

Tog mig hem på nåt vis, minns inte hur. Vi talade om för pojkarna vad som hänt och vi gick alla fyra dit, för att se om det verkligen var så och om de verkligen var döda. Det var de.
Censo låg närmast och Freja en bit bort...
Vi började frakta hem dem, vilket inte var lätt genom flera meter med snö.
Min stackars älskade Tobbe slet så han blev dyblöt av svett... Jag var nog inte till så mycket hjälp...

Vi la dem i en bod här ute och gick in och tog av oss våra blöta kläder.
Ringde mamma och Evve för att berätta vad som hänt.
Evve kom då på att det kanske kan gå att rädda valparna i Frejas mage...
Jag orkade inte ringa veterinären, så Evve gjorde det åt mig.
Veterinären ringde mig och sa att hon kunde komma om tio minuter.

När hon kom och tittade på Freja, sa hon att det inte var troligt att de gick att rädda, eftersom hon inte varit dräktig så länge. Veterinären frågade om vi ville att hon skulle skära upp magen och kolla ändå, bara för att vi inte skulle behöva undra. Det ville vi. Nu vet vi också att de inte hade kunnat klara sig, för att de var alldeles för små och outvecklade.

Veterinären var underbart go och snäll...
Vi pratade en stund och sedan, när hon skulle åka iväg, så körde hon fast på vår gård.
Vi fick inte loss henne.
Till slut ringde hon en bonde, som bor här bortanför och han kom hit med traktorn. Han kunde heller inget göra, eftersom det inte fanns nåt att sätta fast en kedja i. Bara plast överallt. Till slut fixade bonden det iaf, typ tre timmar senare...

I morgon måste vi frakta dem till krematoriet. Gruvsamt! De lär väl vara stenhårda i morgon...

Det här är ingen bra början på det nya året.
Suck!
Jag saknar dem redan.
Vila i frid Censo och Freja. <3

Saknar även Leah och Picasso. <3