Jag har världens underbaraste pojkvän, jag. <3
Kunde inte sova inatt...
Sov en timme, sedan vaknade jag och kunde omöjligt somna om.
I stället för att vrida mig i sängen, så klev jag upp och satte mig och tittade på tv och kollade lite på datorn.
Kände mig helt plötsligt mörkrädd och oskyddad... Det har jag aldrig varit förut. Men de som vaktade oss är ju inte här längre. Det VAR faktiskt en stor trygghet med två stora vakthundar. Även fast de var snällast i världen och aldrig skulle göra någon illa, så kunde de skrämma bort eventuella tjuvar, djur och sådär. De varnade ju alltid om de hörde nåt också. Dolly vaknar ju inte ens om det skulle vara jordbävning.
Somnade om till slut efter att pojkarna åkt till skolan. Vid ett-tiden väckte Tobbe mig och frågade om han skulle åka med Cenzo och Freja till kremering själv, så att jag skulle slippa.
Jag ville ju inte lasta över allt på honom, så jag sa att jag ville med.
Han sörjer ju faktiskt också, även om han inte visar det. Ville ju även ta ett sista farväl av hundarna också.
Han sa att han kunde gå ut och lasta dem i bilen, medan jag klev upp och gjorde mig klar. Jag tyckte det var okej, om han trodde att han orkade lyfta in dem i bilen (De vägde ju faktiskt över 50 kilo). Han hade ordnat med allt innan jag vaknade. Fixat säckar att stoppa dem i och kollat upp var vi skulle lämna dem.
Vilken man jag har!!
Han kunde inte lyfta in dem i bilen själv, så jag hjälpte till och vi for till tippen med dem, för de "kremerar" också. För mig spelar det egentligen ingen roll var kropparna är. De är ju ändå bara behållare för själen. Och deras själar är inte här längre.
Vi kommer att göra en egen minneslund åt dem till sommaren, i närheten av där de dog.
Vi fick lägga dem i en mindre kontainer på tippen, som de senare skulle frakta till korstaverken att elda upp.
Frejas ena tass kom fram ur säcken, när vi lyfte in henne i kontainern.
Den tassen, som hon så många gånger "hi five-at" med och alltid kom och krafsade på mig med.
Jag tog hennes tass en sista gång och vi åkte därifrån under tystnad. Orkade inte säga nåt, eller ens tänka nåt...
Kollade lite i natt om att man kan kräva ersättning från trafikverket för tågdödade hundar. Ska kolla upp det lite närmare. Inte för att det kommer att göra någonting bättre, men då kan vi ju kanske, så småningom skaffa hund igen... Hade ingen aning om att man kunde få ersättning för det, men det var veterinären, som tipsade oss.
Känner mig lite bitter mot han som körde tåget, att han inte försökte bromsa in, utan bara tutade...
Kan inte fatta att vi aldrig ska få vara helt lyckliga. Varje gång jag börjar känna mig lycklig, så händer det något, som tar ner mig på jorden igen.
Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam, och att det kommer tre olyckor efter varandra... Det här var tredje, för mig. Så jag hoppas verkligen att det räcker nu, för många år framåt.
Det känns inte bra att pojkarna ska behöva gå igenom allt elände också. De är ju trots allt bara 13, och 15 år...
Nu har jag svamlat på igen, men det är ju mitt sätt att bearbeta allt på.
Har i alla fall världens bästa pojkvän, barn och mamma...
Tack för att ni finns. <3 <3 <3
Sov en timme, sedan vaknade jag och kunde omöjligt somna om.
I stället för att vrida mig i sängen, så klev jag upp och satte mig och tittade på tv och kollade lite på datorn.
Kände mig helt plötsligt mörkrädd och oskyddad... Det har jag aldrig varit förut. Men de som vaktade oss är ju inte här längre. Det VAR faktiskt en stor trygghet med två stora vakthundar. Även fast de var snällast i världen och aldrig skulle göra någon illa, så kunde de skrämma bort eventuella tjuvar, djur och sådär. De varnade ju alltid om de hörde nåt också. Dolly vaknar ju inte ens om det skulle vara jordbävning.
Somnade om till slut efter att pojkarna åkt till skolan. Vid ett-tiden väckte Tobbe mig och frågade om han skulle åka med Cenzo och Freja till kremering själv, så att jag skulle slippa.
Jag ville ju inte lasta över allt på honom, så jag sa att jag ville med.
Han sörjer ju faktiskt också, även om han inte visar det. Ville ju även ta ett sista farväl av hundarna också.
Han sa att han kunde gå ut och lasta dem i bilen, medan jag klev upp och gjorde mig klar. Jag tyckte det var okej, om han trodde att han orkade lyfta in dem i bilen (De vägde ju faktiskt över 50 kilo). Han hade ordnat med allt innan jag vaknade. Fixat säckar att stoppa dem i och kollat upp var vi skulle lämna dem.
Vilken man jag har!!
Han kunde inte lyfta in dem i bilen själv, så jag hjälpte till och vi for till tippen med dem, för de "kremerar" också. För mig spelar det egentligen ingen roll var kropparna är. De är ju ändå bara behållare för själen. Och deras själar är inte här längre.
Vi kommer att göra en egen minneslund åt dem till sommaren, i närheten av där de dog.
Vi fick lägga dem i en mindre kontainer på tippen, som de senare skulle frakta till korstaverken att elda upp.
Frejas ena tass kom fram ur säcken, när vi lyfte in henne i kontainern.
Den tassen, som hon så många gånger "hi five-at" med och alltid kom och krafsade på mig med.
Jag tog hennes tass en sista gång och vi åkte därifrån under tystnad. Orkade inte säga nåt, eller ens tänka nåt...
Kollade lite i natt om att man kan kräva ersättning från trafikverket för tågdödade hundar. Ska kolla upp det lite närmare. Inte för att det kommer att göra någonting bättre, men då kan vi ju kanske, så småningom skaffa hund igen... Hade ingen aning om att man kunde få ersättning för det, men det var veterinären, som tipsade oss.
Känner mig lite bitter mot han som körde tåget, att han inte försökte bromsa in, utan bara tutade...
Kan inte fatta att vi aldrig ska få vara helt lyckliga. Varje gång jag börjar känna mig lycklig, så händer det något, som tar ner mig på jorden igen.
Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam, och att det kommer tre olyckor efter varandra... Det här var tredje, för mig. Så jag hoppas verkligen att det räcker nu, för många år framåt.
Det känns inte bra att pojkarna ska behöva gå igenom allt elände också. De är ju trots allt bara 13, och 15 år...
Nu har jag svamlat på igen, men det är ju mitt sätt att bearbeta allt på.
Har i alla fall världens bästa pojkvän, barn och mamma...
Tack för att ni finns. <3 <3 <3
Kommentarer
Postat av: Monica
Oj men Gud vad hemskt Fia. Jag har missat om du har skrivit om detta forr pa FB :o(
Jag ar san att nar jag forlorar ett djur ar det lika smartsamt som alla andra familjemedlemmar. Jag sorjer sa hart och sa lange.
Tusen kramar till dig, hoppas att det kanns battre efter ert "final goodbye"
Monica
Postat av: Fia
Ja. de var ju våra familjemedlemmar... Det GÖR ont.
Postat av: Anonym
Postat av: Malin Molander
Nä fy faan vad hemskt Fia. Att det aldrig ska ta slut. Först Leah och sen det här. Nu får det inte hända nåt mer. Detta är ju helt sjukt. Sänder er alla styrkekramar jag har! Massa kramar från mej!
Trackback
