Fias blogg

Det är ganska sjukt egentligen, hur mycket våra husdjur verkligen betyder för oss.
Jag har tre hundar och en katt.
Jag börjar historien om husdjuren med mamma...

Min mamma bodde i Ljusdal, med sin make, som gick bort år 2001, tror jag att det var.
Hon bodde kvar i Ljusdal, efter makens död. Sedan kände hon att hon mer och mer längtade hem till sina hemtrakter och till syrran och mig då, förstås. Ett år efter hennes makes död, flyttade hon till Sundsvall igen.
Men det fyllde ändå inte tomrummet efter maken.
Hon blev sjuk och mådde jättedåligt. det var blodtrycket, hjärtat och jag vet inte allt. Till slut insåg hon att det kanske berodde på att hon var ensam helt enkelt.
Då beslöt hon sig för att skaffa en hund, som sällskap. Sagt och gjort. Hon hittade en söt hund som passade hennes personlighet. Hon frågade mina söner vad de tyckte att hon skulle döpa honom till.
Och vid den tidpunkten var mina söner som besatta av pokemon, och speciellt då Pikachu, så de skrek i kör:
-Döp honom till Pikachu!!!
Mamma hade ju aldrig hört det namnet förut, så hon trodde att de sa Picasso.
Det tyckte hon var ett jättebra namn, så det fick han heta. Han är en korsning, mellan fem olika raser(jag har ingen aning om vilka), men han är go.
Alla mammas sjukdomar bara försvann, när Picasso kom in i hennes liv.
Jag såg det som ett mirakel och han är en underbar hund.

Jag kommer att berätta vidare på husdjurshistorien i morgon. :-)

Min äldste son och jag var på ICAMAXI idag och skulle handla lite.
Vi sprang omkring som två yra hönor, letande efter nudlar.
Inte sådana som man köper för, typ 2 kr paketet, utan äggnudlar.
Kollade först där det fanns pasta. Nähä. Kollar väl där det finns ris då...
Nähä...
Hittade det till slut efter att vi hade bestämt oss för att metodiskt gå igenom hela butiken, hylla efter hylla.

Jag använder alltid sån där självscanning och kom på en (enligt mig) lysande idé...

Man skulle haft, typ en GPS på scannern, där man knappar in vad man ska ha och sedan blir guidad dit.
Hur bra vore inte det då?!

-"Tag nästa gång till vänster, sedan tredje raden uppifrån och din produkt ligger som nummer två, näst intill mjölken", eller nåt.

Min son tyckte det var en lysande idé. Jamen varför inte? Tänk på stackars tanterna, som inte hittar någonting alls... De måste ju tillbringa en hel eftermidag på ett sådant ställe som ICAMAXI, när de vill handla. Hur ska de annars hitta? Och tänk på hur jobbigt det kan vara för dem då...
Personalen måste säkert också svara på frågor hela tiden om var allt finns. Det skulle ju underlätta för dem också.

-"You might be on to something here, mamma", sa min son.
Jaa, sa jag. Tyckte mer och mer att det lät som en lysande idé.
Sedan hade jag bara det i tankarna, när vi handlade, så jag glömde hälften av det vi egentligen skulle handla. :-/

Ja, ja, jag vet att jag egentligen alltid är så tankspridd, att jag glömmer hälften. Men tyckte nu att jag hade en anledning till min tankspriddhet...

Jamen, egentligen, så skulle det faktiskt kunna bli en stor grej. Hur gör man då för att få min idé till verklighet?
-Ingen aning... Och sedan började fantasin skena iväg riktigt...

Tänk om man kunde komma in på en så stor butik och ha en inköpslista med de saker man ska köpa...
Då scannar man in inköpslistan och blir guidad hela vägen, så att man slipper springa fram och tillbaka för att leta det man ska ha. Ja!! Med den teknologin som finns idag, så tror jag att det faktiskt skulle vara möjligt. Men varför har ingen kommit på det förut då?  Hmmm....


Naturligtvis måste det vara på grund av att butikerna då skulle förlora alla "impulsköp". Men om de lägger in lite reklam i GPSen då?

Då kunde det låta typ:
-Nudlarna du söker finns tre hyllor bort, men glöm inte att vi har extrapris på kaffe, som är hyllan innan.
Sedan kan man utveckla detta hur långt som helst...
T ex att man skriver inköpslistan på datorn och sedan är allt klart, när man kommer dit.
Då menar jag inte som att shoppa på nätet, utan bara planerande. Sedan behöver man ju inte köpa exakt det märket som man valt innan och sådär...

Vart ska man vända sig, när man får så lysande idéer då?

Äh, jag handlar vidare och hoppas att nån kommer att fixa detta, för att underlätta mina matinköp.

Men tänk om jag hade kunnat bli miljonär på min idé...

Bara en tanke...

Min mamma håller på att flytta, så jag var och hjälpte henne lite idag.
När hon rensade ur några skåp, upptäkte jag något till min förfäran...

Hon är likadan som min älskling!!!
Säkert 10 tomma kartonger. Varför?
Två kartonger till mobiltelefoner, några till trådlösa telefoner, mm.
Nu funderar jag:
Gör ALLA detta? Alltså sparar på emballage. Kanske bara är jag, som tycker att sådant ska slängas.

Ingen av dem har heller någon förklaring till varför.
Ja, ja. Här hemma kommer i alla fall INTE fler emballage att sparas.

När vi rensar våra förråd, så uppstår en hel del meningsskiljaktigheter...

Älsklingen är en hamster av värsta sorten. allt vi hittar säger han att det ka vara bra att ha...

Han sparar på t ex: påsar, papper, kuvert, jaaa typ, aaaaallt!!!!!!!!!!!!

Vi har 12 st förråd!!! Alla är fulla med skit! Blir tokig om han ska få behålla allt som han vill...
Jag kan ta ett helknäppt exempel...

Han sparar på alla kartonger till allt han någonsin köpt... Jag frågade honom om ett exempel. Så här lät det...

- Varför har du sparat kartongen till GPSen?
- Får jag se? Är det nåt kvar i kartongen?
- Ja, typ instruktionsboken...
- Jamen då kan du inte kasta kartongen.
- Varför inte då?
- Nämen då vet man ju inte vad instruktionsboken hör till...
- Men det står ju på framsidan. :-O

??
I rest my case...

Har jag rätt, eller har jag rätt?

Okej, tror ju att vi redan konstaterat att jag är sjuk...

Men vad fan??? Vi städade ur ett förråd idag, och hittade...
Ja, vi hittade heeeela mitt liv. Det är en hel del saker, som jag sparat för att de betyder något speciellt för mig. Och nu har de legat där i snart ett år, så man kan ju tycka att det borde vara glömda saker...

Men när jag ser t.ex. lusekoftan, som min moster stickade precis innan hon blev reumatisk, och inte kunde sticka någonsin igen... Eller när jag hittade min mammas lapptäcke, som hon gjorde till mig för jättelänge sedan...

Ja, listan kan göras hur lång som helst... Vi hade bara slängt in alla saker jag haft i mitt förråd, i ett skjul, som inte var tillräckligt skyddat från väder och vind, och råttor...

Jag blev riktigt gråtfärdig, när jag insåg att alla mina minnen är förstörda!
Ville bara gråta! Varför? Mina fina minnen var helt förstörda. :-(

Visste inte riktigt hur jag skulle hantera mina känslor...
ALLA mina minen var ju heeeeelt förstörda!!!

Är mitt liv bara borta nu då? Näää. Naturligtvis är det ju inte så. Minnena sitter ju inte i prylarna, men det är de som får oss att komma ihåg. Jag har ju inte saknat de prylarna på ett år, så...

Men man vill ju ändå ha kvar de där små betydelsefulla sakerna.

Också tyckte jag att älsklingen var knäpp, som ville behålla alla sina medaljer....
Jag tyckte att: Det priset han vann 1987,, 1995, eller 1999...
Herregud! Det var ju åratal sedan! Vad sjutton ska han med dem till nu, typ 100 år senare...

jag fattar ju inte att hans minnessaker betyder lika mycket som mina minnessaker...

Meeen.... Handen på hjärtat.... Vaaaarför ska vi ha detta kvar?????

Jag tror ju på spöken...

Nu tror jag verkligen att det spökar här i vårt hus också. Varje morgon, när jag ligger och drar mig i sängen, så hör jag att någon går på vårt sovrumstak. Har hela tiden tänkt att det är nå fåglar, eller nåt. Men de senaste veckorna har jag verkligen smygit ut och kollat. Det är inget där!!

Då kom jag på att jag kanske skulle prata med spökena...

Ja, jag vet att jag är lite knäpp...

Men jag blev så trött på klampandet på taket, så jag skrek åt dem:
-Ge fan i att trava omkring på mitt tak! Det här är mitt hus nu!

Det blev knäpptyst hela den morgonen...

Nästa morgon var det likadant, och jag testade samma metod, men då blev det bara värre...

Nu vet jag inte hur jag ska göra, för att bli av med detta klampande...

Jag har verkligen uteslutit alla logiska förklaringar, så det måste vara nåt övernaturligt...
Jag är inte rädd, bara irriterad, för det är störande...

Ja, ja, jag är väl knäpp då. Hi hi.

Vi har ett litet dilemma...

Vi köpte vårt hus i December -09. De vi köpte huset av, ville ha tid på sig att rensa ur garaget...
Vi tyckte det var OK, att de skulle få några veckor extra, att rensa ur det sista, eftersom vi ville in i huset så fort som möjligt...

Vi har nu snart bott här i 10 månader, och de har fortfarande inte hämtat sina sista saker...
Vi ringde och talade om för dem att om de inte hämtade sina saker, så hamnar de på tippen, eftersom vi ville rensa ur alla våra förråd innan snön kommer...

De kunde inte komma just då och vi rensade ur en hel del...
Vi sparade det som vi visste att de ville ha kvar, men de hade ju inte talat om precis allt de ville ha kvar, så en hel del av det de vill spara har nog hamnat på tippen redan...
I dag var han här och ville ta reda på sina saker. Vi har ju redan rensat ut en hel del och tydligen, så hade vi kastat bort en gardinstång, som han sa var värd 1500 kr...

Jamen, jag tycker faktiskt att om det var något som var värt något över huvud taget, så hade han väl för f...n kunnat ta hand om det. Han har ju bara haft 10 månader på sig..........!!!!!!!!!!!!!!

Plus att han kommer och säger att han ska ha saker från förråden, som han sagt att han var helt klar med...?!

Men vad f.n, han har snart haft ett år på sig, att ta reda på sina saker...
Det innebär egentligen att de haft gratis hyra av ett förråd i tio månader... Vilket vi INTE gått med på, när vi köpte huset...

Just nu, har jag bara lust att sätta lås på garaget och inte låta dem ta en enda pryl till...

Jag blir sådär grinig, när månniskor beter sig illa...

Vi har tre hundar och en av dem är en riktig bitch! Hon tycker verkligen inte om främlingar och det visar hon gärna.
Hon skällde ut honom (alltså förra husägaren) rejält och då skrek han åt henne att han skulle hugga huvudet av henne. Även om man inte gillar hundar, eller om man känner sådana saker, är inte det ett olaga hot!!??

Ska man verkligen behöva vara trevlig mot sådana människor?!!

Han kommer hit på VÅR tomt och tror han kan göra som han vill...

Jag känner inte att han är välkommen hit mer, men måste jag låta honom komma och hämta det sista????!!
Visst måste jag väl kunna sätta ett slutdatum, när allt bara MÅSTE vara borta?

Ursäkta,
Jag ville bara spy ur mig lite galla... Ibland blir jag bara så förbbb...

Jamen va fan?!
När man är onykter, så kommer ju de bästa ideérna...eller?
Man tycker ju det själv i alla fall...
Varför är det aldrig nån som vill lyssna på mig då?
Jag har ju svar på allt och kan lösa världens alla problem...


Tänk om politikerna hade supit till rejält och bara brainstormat en hel kväll på fyllan. Sedan skulle de kolla in sig själva vilka ideér och lösningar de hade på allt i fyllan och villan. Jag tror fanimej det skulle komma nåt vettigt ur det, jag. :-)

Jag vet ju hur många bra ideér jag själv brukar komma på, när jag tagit några glas för mycket.
Enda problemet just då, är att ingen fattar hur jävla bra saker jag kommer med. Inte så lätt att göra sig förstådd, heller, när man slöddrar. :-/

Om min familj lyssnar på mig, och gör precis som jag säger, när jag är onykter, så kommer vår lilla värld att bli bättre iaf...

Eller??!

Inte fan vet jag... Det är ju aldrig nån som säger åt mig, att jag hade konstiga ideér dagen innan...

Älsklingen min är så van vid mina tokiga påhitt, och han vet att de går över, när jag nyktrat till... oftast i alla fall...
He he he... Men en del försöker jag verkligen genomföra också. Tur att min älskling är, som han är, och låter mig tro på mina knasiga och mindre knasiga ideér. För det mesta, så skrattar han och tycker att jag är helknäpp.
Men ibland inser han också att det ligger nåt i mina påhitt...

Jag har ju en affärsidé...

Den är helt oslagbar enligt mig, men jag har ju inte gjort nån undersökning om det finns nån marknad för det, men.... Ja, vi får se... Återkommer om det så småningom. ;-)

Sitter och tittar ut på björken utanför vardagsrumsfönstret.
Nu börjas det... Det finns nog snart lika många gula blad, som det finns gröna.
Lite vemodigt känns det allt. Nu är det ett helt år till nästa sommar.
Och vi som inte har varit och fiskat en enda gång, den här sommaren.
Var tog den vägen?
Sommaren började så underbar. Firade midsommar i regnet med alla mina barn, och mitt barnbarn.
Det var så underbart. Jag skulle få ha Evelina och Leah hos mig i två veckor och vi planerade för dopet...
Sedan blev allt bara svart... Så här efteråt, känns allt som i ett töcken.
Har varit upptagen med sorg, död och begravning hela sommaren.
Och nu är sommaren slut.

Jag älskar verkligen hösten. Så vackra färger, frisk fräsch luft och inte svettigt...
Det är ju så mysigt också, när det börjar bli mörkt på kvällen, så man kan tända lite ljus och en brasa.
Måste passa på att grilla i helgen. Man vet ju aldrig hur länge till, som man kan grilla.

Det tråkiga är ju när man måste plocka in alla utemöbler och andra sommarsaker.
Då känns det liksom så definitivt slut på sommaren.
Det bästa är att myggen blir färre och färre nu. :-)

Ja, nu har vi klarat av begravningen också.
Det var sååå otroligt jobbigt!
Jag har alltid tyckt att det är så hemskt att det ska behöva finnas så små kistor. Hade väl aldrig i mina värsta mardrömmar trott att jag skulle behöva gå på en begravning, där en sådan liten kista behövdes...
Otroligt jobbigt.
Själva akten var väldigt fin, och prästen var underbar. Hon hade själv svårt att hålla gråten tillbaka, eftersom hon också förlorade ett barnbarn i Januari.
Kistan och alla blommor var så vackra. En kompis till Evelina, sjöng "Tears in heaven" och "I don´t want to miss a thing". Jätteduktig tjej.
Ja, det var en fin begravning helt enkelt...
Mina moderskänslor önskade jag att jag hade kunnat koppla bort den dan...
Det är så svårt för en mamma att se sitt barns hjärta vara så söndertrasat. Och inte kunna göra något alls för att hjälpa och trösta sitt barn.
Jag önskar att det var lika lätt som när hon var liten och hade ramlat och slagit sig.
Bara blåsa på såret, kanske sätta på ett plåster... Sedan hålla henne tills gråten går över. Och kunna lova henne att allt kommer att bli bra...
Min lilla, älskade, Evelina...
Lilla älskade Leah.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att byta plats med Leah. Det är ju faktiskt naturligt att man får begrava sina föräldrar, även om det också är jobbigt.
Jag saknar Leah. Jag tyckte det var underbart att få vara mormor. Vi alla älskar Leah. Hon charmade alla med sitt underbara leende. Hon FATTAS oss!!!
Jag kan fortfarande inte göra något för att hjälpa Evelina. Vet att hon alltid kommer att ha ett STORT sår i sitt hjärta, och jag kan inte laga det. Inga plåster i världen hjälper...

Det tog kanske en kvart längre för Madde, mig och Alicia att komma in till sjukhuset. När vi kom dit, ledde de in oss i ett litet rum, där Evve satt. Alldeles ensam!? Förstår inte hur de kunde lämna henne helt ensam i rummet... Hade hon inte nog jobbigt ändå? Jag led med henne såååå. Hon har ju redan gått igenom så många sorger och bedrövelser i sitt liv, fastän hon är så ung.

Jag tror att hon fortfarande hoppades på ett mirakel, när vi kom dit, även om hon innerst inne visste att det var för sent...
En kurator kom och satte sig med oss efter ett tag. Senare kom läkaren in och förklarade att Leah inte gick att rädda. Det var som om vi inte riktigt förstod. Vi skulle få se henne, efter att de tagit en massa prover och klätt henne.

Alicia kände att hon inte orkade se sin lillasyster död, så hon fick stanna med kuratorn.
De hade tänt ett ljus och mitt lilla barnbarn låg i en sådan där vagn, som de brukar ligga i på BB. Det var en liten blå sänghimmel på vagnen också. De hade bäddat åt henne med ett rosa täcke. Hon var så vacker!! Hon såg fridfull ut.
Evve fick hålla henne och vi grät!

Jag har aldrig varit med om något som gjort såååå ont, någonsin.
Jag hade just förlorat mitt barnbarn, min dotters lilla hjärta. Min dotter hade just upplevt det värsta som kan hända en människa -Förlorat sitt barn!

Hur kan man trösta någon med sådan sorg?
Mitt hjärta blöder för min dotter! Önskar att jag kunde göra något för att lindra hennes sorg och saknad.
Önskar att jag hade kunnat rädda Leah. Önskar att jag hade kunnat byta plats med Leah.

Det är så obeskrivligt hemskt allting.
På torsdag blir begravningen.

Vi försöker alla att ta oss igenom varje dag. Jag skulle vilja hålla om min dotter och säga att allt kommer att bli bra. Men allt kommer inte att bli bra. Hon kommer att känna saknaden i resten av sitt liv. Det kommer att bli lite lättare med tiden, men aldrig bli helt bra...

Tiden läker alla sår, sägs det... NÄE! Det gör ju inte det! Alla sår kan faktiskt inte läka.
Våra blödande hjärtan kommer inte att läka.

Skönt iaf att veta att Leah inte behövde lida.
Hon var för vacker och underbar för den här ruttna världen.
Vet att hon blir väl omhändertagen där uppe också.

Vila i frid, mormors hjärta. <3 <3 <3

På måndagsmorgonen ändrades allt.

Jag vaknade och satte på tvn i sovrummet, så jag inte skulle väcka alla andra som sov. Medan jag låg och slötittade på tvn hörde jag min dotter skrika på mig från övervåningen, där hon sovit. Jag hörde paniken i skriket och blev alldeles kall.

Min dotter, Evelina, kom springandes in till mitt sovrum och skrek att Leah inte andades!
Jag tog Leah ur hennes famn och kastade min telefon till Evelina och bad henne ringa 112. Samtidigt tog jag den lilla livlösa kroppen och försökte göra HLR. Hade ingen aning hur man gjorde på en så liten... Men Evelina pratade i telefonen och instruerade mig samtidigt. Hur hon kunde behålla sitt lugn förstår jag inte. Förmodligen var hon i nåt shocktillstånd... Jag pratade med Leah och bad henne komma tillbaka till oss och blåste luft i henne och pumpade på det lilla hjärtat... Inget hände. Ambulanspersonalen kom och tog över. Vi gick ut och satte oss på altanen, så att ambulanspersonalen kunde få jobba ifred. Vi hade redan insett att allt redan varit för sent... Jag ringde min pojkvän och bad honom komma hem från jobbet och berättade vad som hänt.

Alicia, 7 år, som är lilla Leahs halv-storasyster hade sett allt och vi hade inte en tanke på henne innan. Hon kom och kröp upp i mitt knä och vi grät och bad till gud tillsammans. Efter ett tag kom jag på att mina söner, Edvin 14 och Elias 13, låg och sov i soffan. De hade inte märkt något av det som hänt. Jag väckte dem och berättade, så att de kunde ta hand om hundarna medan vi åkte in till sjukhuset.

Madde, som är Evelinas bästa kompis, och skulle bli gudmor, kom medan ambulansen var kvar. Hon tog hand om Evelina.

Ambulansmännen kunde inte dödförklara Leah, så de var tvungna att ta med henne till sjukhuset för att träffa en läkare. Evelina fick åka med i ambulansen, och min pojkvän kom precis hem, så jag, Madde och Alicia, åkte in med honom till sjukhuset. Mina pojkar fick vara hemma med hundarna. Jag förklarade för den äldste vad som hände och att det var för sent att rädda Leah, så han förstod.

Känner att jag just nu skriver bara för att själv bearbeta vad som hänt och orkar inte mer just nu.
Fortsätter senare...

Nu har det hänt massor.
Flyttade in i vårt nya hus och vi trivs verkligen. Det är så underbart att få påta i trädgården och pyssla inne. Hela familjen trivs skitbra.

Jag fick ett barnbarn den 30/3-01.
Var i Vänersborg hos min dotter de sista dagarna under graviditeten och tog emot dem, när de kom hem från BB med lilla Leah. Jag hade lite jobbigt med att jag skulle bli mormor, men det försvann, när jag fick hålla lilla Leah i min famn. Då kände jag att det var lika underbart att bli mormor, som det var att bli mamma. Jag blev ju inte asgammal, bara för att jag fått ett barnbarn.

Jag åkte hem till Sundsvall igen och kände att jag nog var lyckligast i hela världen. Jag har ju allt. Och nu även ett barnbarn att skämma bort.
Lyckan var total, när min dotter sa att hon ville att vi skulle hålla dopet i kyrkan nära oss, där jag och alla mina barn är döpta. Dessutom skulle de vara här i en månad på sommaren vid dopet. Tänk att jag skulle få rå om dem såå länge och dessutom hålla dopfest...

De kom upp och jag njöt av varje sekund. Vi firade midsommar och planerade för dopet. Jag fick lära känna min lilla ängel och hon var glad nästan hela tiden. Han var nu tre månader.

På midsommardagen hade lilla hjärtat feber, så vi åkte in till vårdcentralen för att kontrollera att inget var fel på henne och blev hemskickad med rådet att ge henne alvedon. Sagt och gjort. Vi åkte hem lite lugnare och fortsatte med planeringen av dopet, träffade prästen, mm. Febern gick ner och vi oroade oss inte så mycket.

Tänkte försöka på nytt att blogga igen. Hade ju lite jobbigt med att bli fyrtio, men har nu accepterat tanken och landat lite tror jag. Min älskling friade till mig på min 40-årsfest, så vi förlovade oss. Jag var såå lycklig! Det är jag fortfarande faktiskt.
Nu är vi på väg att köpa ett hus. Det känns riktigt spännande. Huset är 100 år gammalt och det finns massor att göra på det, men det skulle ju inte vara kul att flytta in i ett färdigt hus. Man måste ju göra om allt, så att det passar oss. Längtar efter att få sätta igång med allt. Det ska bli så roligt.
Vi har förhandlat i över en vecka nu, och idag kom vi till slut överens om priset.
Det känns som en vinst, mest för att hela familjen är överens och alla vill flytta dit. Har sett på en del andra projekt, men alltid någon i familjen har varit lite emot. Men med detta hus kände ALLA att det är huset för oss.
Då kan det ju inte gå fel. Nu kretsar alla mina tankar på huset och flytten. Kommer förmodligen att tjata om det en hel del framöver, ifall jag kommer att fortsätta blogga. Hörs i morgon. Ha det gott. Kraam<3

Nu sitter jag här och funderar mitt i natten.
Hela familjen sover.
De stackarna ska ju kliva upp tidigt i morgon de.

Var i Birsta idag och tänkte köpa nåt fint att ha på mig när vi ska dansa i kväll.
Men hallå!
Vad är det som är inne? Man vill ju inte vara HELT ute iaf. Men det var ju såå många olika stilar.
Ala stilar, utom min stil...Eller... vad är min stil då?
Figursytt? -Glöm det. Inte med alla mina valkar.
Rynkat under brösten? -okej om man vill att det ska se ut som om man är mer gravid än man är... även fast man inte är det... hm...
Typ afrikanskt skynke, a´la Shirley  Clamp? -Inte smickrande.
Resten är i storlek 36...
Det får väl bli den gamla svarta klänningen som vanligt.
Fan vad tråkigt!
Måste göra något åt vikten...
Vem ska jag egentligen göra mig fin för?
Pojkvännen älskar mig även fast han bara ser mig i mjukisbyxor och t-shirt.
Kan ju bli svårt att bli uppbjuden av någon om jag går på dans och ser ut så...
Behöver jag dansa med någon annan än älsklingen då?
Egentligen inte.
Kanske lika bra att vi stannar hemma och dansar i vardagsrummet...

Nä!
Det är ju roligt att klä upp sig för en gångs skull.
Kul att träffa andra människor.
Göra något annat en kväll.
Kosta på sig "lite" smink...

Appropå smink....
Mascara är en färskvara har jag hört.
Den ska tydligen bytas ut varje månad.
Varför står det inte "bäst före" datum på den då?
Jag har haft min i typ tre år.
Den fungerar fortfarande, även om den måste blötas lite varje gång jag använder den, vilket händer högst en gång i månaden.
Jag har inte dött av den än...

Det var bara lite nattliga tankar jag hade...

Ska ha skitkul i kväll!
Bryr mig egentligen inte vad andra tycker...
Eller, gör jag det?
Om jag känner mig fin, så har jag ju roligare.
Alltså ska jag ha på mig sådant som JAG tycker är fint, och som passar MIG och MIN kropp.
Om jag är helt UTE, så gör det ju inget, så länge ingen säger det till mig.
Då känner jag mig fin och har kul.
Är det inte det som är huvudsaken...?

I helgen var älsklingen och jag över en sväng på folkan.
På vägen hem träffade jag en barndomskompis,
som jag lekte med innan skolåldern.
Jättekul! Har ju inte sett honom på hundra år, typ.
Frågade var han bor och sådär...
Han bor 2 hus ifrån mig!?
Hur sjukt är det?

Konstigt att man inte åtminstone sett varandra!

det finns sex miljarder människor på jorden.

...Om du vaknade i morse...
och kände dig mer frisk, än sjuk,
är du mer lyckligt lottad än den miljon som kommer att dö denna vecka.

...Om du aldrig varit utsatt för rädsla...
i strid, ensamhet, i fångenskap, smärta från tortyr eller känslan av svält,
är du mer lyckligt lottad än 500 miljoner av människorna på jorden.

...Om du kan gå till en gudstjänst...
utan att vara rädd att bli förföljd, arresterad, torterad, eller dödad,
är du mer lyckligt lottad än två miljarder människor på jorden.

...Om du har mat i kylen...
kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på,
är du rikare än 75% av jordens befolkning.

...Om du har pengar på banken...
i din plånbok, eller bara lite växel i din skrivbordslåda,
är du en av dem som tillhör världens ekonomiska toppskikt.

...Om du kan läsa den här sidan...
är du lyckligt lottad.
Två miljarder människor kan inte läsa alls.

Något att tänka på tycker jag...