Fias blogg

Det tog kanske en kvart längre för Madde, mig och Alicia att komma in till sjukhuset. När vi kom dit, ledde de in oss i ett litet rum, där Evve satt. Alldeles ensam!? Förstår inte hur de kunde lämna henne helt ensam i rummet... Hade hon inte nog jobbigt ändå? Jag led med henne såååå. Hon har ju redan gått igenom så många sorger och bedrövelser i sitt liv, fastän hon är så ung.

Jag tror att hon fortfarande hoppades på ett mirakel, när vi kom dit, även om hon innerst inne visste att det var för sent...
En kurator kom och satte sig med oss efter ett tag. Senare kom läkaren in och förklarade att Leah inte gick att rädda. Det var som om vi inte riktigt förstod. Vi skulle få se henne, efter att de tagit en massa prover och klätt henne.

Alicia kände att hon inte orkade se sin lillasyster död, så hon fick stanna med kuratorn.
De hade tänt ett ljus och mitt lilla barnbarn låg i en sådan där vagn, som de brukar ligga i på BB. Det var en liten blå sänghimmel på vagnen också. De hade bäddat åt henne med ett rosa täcke. Hon var så vacker!! Hon såg fridfull ut.
Evve fick hålla henne och vi grät!

Jag har aldrig varit med om något som gjort såååå ont, någonsin.
Jag hade just förlorat mitt barnbarn, min dotters lilla hjärta. Min dotter hade just upplevt det värsta som kan hända en människa -Förlorat sitt barn!

Hur kan man trösta någon med sådan sorg?
Mitt hjärta blöder för min dotter! Önskar att jag kunde göra något för att lindra hennes sorg och saknad.
Önskar att jag hade kunnat rädda Leah. Önskar att jag hade kunnat byta plats med Leah.

Det är så obeskrivligt hemskt allting.
På torsdag blir begravningen.

Vi försöker alla att ta oss igenom varje dag. Jag skulle vilja hålla om min dotter och säga att allt kommer att bli bra. Men allt kommer inte att bli bra. Hon kommer att känna saknaden i resten av sitt liv. Det kommer att bli lite lättare med tiden, men aldrig bli helt bra...

Tiden läker alla sår, sägs det... NÄE! Det gör ju inte det! Alla sår kan faktiskt inte läka.
Våra blödande hjärtan kommer inte att läka.

Skönt iaf att veta att Leah inte behövde lida.
Hon var för vacker och underbar för den här ruttna världen.
Vet att hon blir väl omhändertagen där uppe också.

Vila i frid, mormors hjärta. <3 <3 <3

På måndagsmorgonen ändrades allt.

Jag vaknade och satte på tvn i sovrummet, så jag inte skulle väcka alla andra som sov. Medan jag låg och slötittade på tvn hörde jag min dotter skrika på mig från övervåningen, där hon sovit. Jag hörde paniken i skriket och blev alldeles kall.

Min dotter, Evelina, kom springandes in till mitt sovrum och skrek att Leah inte andades!
Jag tog Leah ur hennes famn och kastade min telefon till Evelina och bad henne ringa 112. Samtidigt tog jag den lilla livlösa kroppen och försökte göra HLR. Hade ingen aning hur man gjorde på en så liten... Men Evelina pratade i telefonen och instruerade mig samtidigt. Hur hon kunde behålla sitt lugn förstår jag inte. Förmodligen var hon i nåt shocktillstånd... Jag pratade med Leah och bad henne komma tillbaka till oss och blåste luft i henne och pumpade på det lilla hjärtat... Inget hände. Ambulanspersonalen kom och tog över. Vi gick ut och satte oss på altanen, så att ambulanspersonalen kunde få jobba ifred. Vi hade redan insett att allt redan varit för sent... Jag ringde min pojkvän och bad honom komma hem från jobbet och berättade vad som hänt.

Alicia, 7 år, som är lilla Leahs halv-storasyster hade sett allt och vi hade inte en tanke på henne innan. Hon kom och kröp upp i mitt knä och vi grät och bad till gud tillsammans. Efter ett tag kom jag på att mina söner, Edvin 14 och Elias 13, låg och sov i soffan. De hade inte märkt något av det som hänt. Jag väckte dem och berättade, så att de kunde ta hand om hundarna medan vi åkte in till sjukhuset.

Madde, som är Evelinas bästa kompis, och skulle bli gudmor, kom medan ambulansen var kvar. Hon tog hand om Evelina.

Ambulansmännen kunde inte dödförklara Leah, så de var tvungna att ta med henne till sjukhuset för att träffa en läkare. Evelina fick åka med i ambulansen, och min pojkvän kom precis hem, så jag, Madde och Alicia, åkte in med honom till sjukhuset. Mina pojkar fick vara hemma med hundarna. Jag förklarade för den äldste vad som hände och att det var för sent att rädda Leah, så han förstod.

Känner att jag just nu skriver bara för att själv bearbeta vad som hänt och orkar inte mer just nu.
Fortsätter senare...

Nu har det hänt massor.
Flyttade in i vårt nya hus och vi trivs verkligen. Det är så underbart att få påta i trädgården och pyssla inne. Hela familjen trivs skitbra.

Jag fick ett barnbarn den 30/3-01.
Var i Vänersborg hos min dotter de sista dagarna under graviditeten och tog emot dem, när de kom hem från BB med lilla Leah. Jag hade lite jobbigt med att jag skulle bli mormor, men det försvann, när jag fick hålla lilla Leah i min famn. Då kände jag att det var lika underbart att bli mormor, som det var att bli mamma. Jag blev ju inte asgammal, bara för att jag fått ett barnbarn.

Jag åkte hem till Sundsvall igen och kände att jag nog var lyckligast i hela världen. Jag har ju allt. Och nu även ett barnbarn att skämma bort.
Lyckan var total, när min dotter sa att hon ville att vi skulle hålla dopet i kyrkan nära oss, där jag och alla mina barn är döpta. Dessutom skulle de vara här i en månad på sommaren vid dopet. Tänk att jag skulle få rå om dem såå länge och dessutom hålla dopfest...

De kom upp och jag njöt av varje sekund. Vi firade midsommar och planerade för dopet. Jag fick lära känna min lilla ängel och hon var glad nästan hela tiden. Han var nu tre månader.

På midsommardagen hade lilla hjärtat feber, så vi åkte in till vårdcentralen för att kontrollera att inget var fel på henne och blev hemskickad med rådet att ge henne alvedon. Sagt och gjort. Vi åkte hem lite lugnare och fortsatte med planeringen av dopet, träffade prästen, mm. Febern gick ner och vi oroade oss inte så mycket.