Fias blogg

Jag och pojkarna var dit och hälsade på någon vecka på sommaren.

Underbar familj.

En släkting till familjen var där och berättade att de hade en schäfer, som de skulle avliva.

Aldrig, sa jag genast. Jag tar hand om henne.

Visste inte alls vad jag gav mig in på. Hade heller inte träffat hunden... Men AVLIVA!? NÄE!

De blev jätteglada att någon ville ta hand om henne istället för att avliva henne.

De hade två schäfrar och den andra var otroligt dominant och "körde över" Freja hela tiden, så det var synd om henne. Det var ungefär som om hon var mobbad. De bodde i en liten ort, som heter Trädet.

Jag träffade henne och blev skiträdd. Det var nog fan den största schäfern jag någonsin sett...

Och henne hade jag lovat att ta hand om... Oj oj oj!

Men jag föll för henne.

Sedan skulle vi frakta hem henne också... Vi åkte i en liten polo... Jag, Edvin, Elias och Dolly. Också skulle detta monster få plats med oss och all packning...

På något sätt gick det i alla fall och hon blev vår.

Nu har hon anpassat sig till oss och vi till henne. Nu är hon nog min favorit.

Otroligt klok hund. Förstår nu varför schäfrar används som polishundar.

Hon förstår precis vad jag säger. Även om hon väljer att inte lyssna på mig ibland. Men så gör ju människor också, eller?

Jag tror faktiskt att alla tre hundarna älskar varandra också.

Och jag älskar dem som om de vore mina egna barn, nästan...

De blir ju som mina bebisar, nu, när mina barn börjar bli stora och inte behöver sin gamla mamma lika mycket längre.

:-)